Konferens i vacker miljö


Har varit iväg på tjänsteresa nu i två dagar. Igår hade jag chansen att ta en lite längre promenad innan middagen. Och återigen njuta av höstfärgerna.

Det där med konferens är livsfarligt!  Bland annat ställer de ut godisskålar. Och som det dumhuvud man är så kan man inte låta bli att ta. Och har man börjat så kan man inte sluta. Så innan dagen är slut har man vräkt i sig en massa godis som man egentligen varken velat ha eller varit speciellt sugen på. Jag har ätit godiset därför att det finns. Otroligt dålig andledning att äta godis. Men i övrigt var det en bra konferens, vi hann med jättemycket! Eller konferens – det är väl egentligen fel ord. Det var ett planeringsmöte. Naturen var fin där vi var, men man hann inte gå ut speciellt mycket. När vi har sådana där planeringsmöten sitter vi ofta ganska sent på kvällen och när man får en chans att gå ut hinner det bli mörkt. Igår hann jag dock vara ute lite innan middagen. Var väldigt fint.

Lönnarna får så fina färger!

Sånt man inte ser

Satt och tittade på lite bilder. Har ju fått pippi på bilder sedan vi köpte den där digitalkameran. När jag gick igenom bilderna kom jag ihåg de här fåglarna. I somras bodde vi på ett hotell i Celle. Att gå in på baksidan av hotellet visade sig vara närmaste vägen till vårt rum så vi utnyttjade den där bakdörren ett antal gånger. Plötsligt så fick jag en av gångerna syn på en fågel i järn. Och jag blev bara störtförälskad. När jag tittade mig runt så såg jag flera. Det var grovt gjorda fåglar av järn och armeringsjärn. De var inte behandlade på något sätt utan rostade därute i regnet. Men jag tyckte de var så vackra. Sambon tyckte väl att de var lite kul, men kunde inte riktigt förstå min entusiasm.

Men är det inte roligt. Vi gick där flera gånger utan att se de här fåglarna. Och de stod lite i skymundan, inte ställda i blickfånget precis. Det är kul med sådant. Saker som man missar hundra gånger och sedan plötsligt så finns de bara där. Och sedan kan man inte sluta att titta på dem. Jag skulle gärna tagit med mig en av de där fåglarna hem, men sambon ville inte ha dem i vardagsrummet. Och kanske någon blivit sur om jag snott en. Även om de inte syntes så mycket. Funderade också på vem som ställt fåglarna där, och varför? Det måste finnas en konstnär någonstans, fast ingen signatur fanns någonstans.

Ibland är det så med människor också. De kan gå där dag ut och dag in och man ser inte dem. Sedan en dag så finns de plötsligt där och man pratar med dem och de visar sig vara riktigt trevliga.

Det är trevligt med små överraskningar i livet. OK – de är kanske inte alltid bra, men det händer i alla fall något. Det står inte still.

En härlig höstdag!


Idag har vi varit i skogen igen. Det är en sådan lisa för själen att vara där. Vi har plockat lingon, kantareller och trattkantareller. Så nu finns där lingon till dig i frysen mamma.

Det var så fantastiskt väder idag! Solen sken och det var jättevarmt. Och där var ungefär tio miljoner älgflugor ute. Huva!

Trattkantarellerna fanns där, men ännu inte i stora mängder. Det blir fler skogsbesök innan hösten räknas vara slut. Men det blev ändå några liter trattkantareller samt lite kantareller. Trattkantarellerna stoppades ner i kikärtsbiffar som vi stekte upp. Bra att ha i frysen. Kantarellerna blir middag i morgon.

Här är en sammanfattning av dagens skogsbesök.

Krossad ruta!!

Igår kväll när vi satt i vardagsrummet hörde vi plötsligt ett klirr. ”Var det en ruta?” undrade båda. Och mycket riktigt, vid koll visade det sig att någon hade krossat rutan i sovrummet. Tack och lov bara ytterrutan så det var inte fritt blås rakt in.

Men tror ni att någon var kvar? Att någon kom och bad om  ursäkt?
Naturligtvis inte!
Vad är det för samhälle av fegisar och egoister vi håller på att skapa? Jag tycker att människor har allt svårare att stå för vad de gör och de visar allt mindre hänsyn. Och då pratar jag inte i första hand om våran ruta. Den är bara ett bland så många tecken.
Jag gillar människor som står för vad de gör och vad de tycker. Även om deras åsikter kanske inte passar in eller jag kanske inte gillar dem. Men om de står för vad de tycker så vet jag var jag har dem. Och  människor som står för vad de gör, det är människor som är verkligen har styrka och har hittat sig själva. Jag vet inte alltid om jag själv uppfyller kategorin, men jag försöker i alla fall. Jag har viljan och jag tror att jag lyckas för det mesta.
Ett exempel på det motsatta var jag en gång med om på ett fik i Göteborg. Sambon och jag satt i ett par fåtöljer och strax bakom mig fanns en liten trappa upp till ett högre etage. Sambon och jag sitter och pratar och jag sitter lite framåtlutad. Plötsligt gör det bara skitont i min rygg. Då visar det sig att det är två tjejer ovanför den där trappan som råkat välta en pall. Pallarna var väldigt tunga, gjorda av någon metall, och pallen hade ramlat rakt ner på min rygg. Jag har fortfarande en inbuktning i ryggen där den ramlade. Tack och lov att jag var framåtlutad, vet inte hur det gått om jag fått pallen i huvudet.
Men i alla fall. De här tjejerna, tror ni att de bad om ursäkt? Nej, de reste upp pallen snabbt och gick därifrån. Gör man så?? Jag blev grymt chockad (det gjorde nämligen skitont) och ledsen, men ärligen så blev jag mest chockad och ledsen av att de inte sa ett ljud, bara gick. Jag tog mig snabbt ut ur fiket för jag började gråta och andas så där läskigt som man kan göra när man blir riktigt chockad. Ändå tror jag att hade tjejerna sagt förlåt så hade jag inte reagerat lika hårt. Jag visste väl för fasiken att de inte gjorde det med vilje, så jag hade inte blivit arg. Det läskiga är dock att det är naturligt för alltför många människor att INTE säga något när man gör något fel, utan istället försvinna så snabbt som möjligt och hoppas på att ingen har sett en. Vilket hjältemod! Vet bara att jag vill inte ha de där människorna vare sig som grannar, arbetskamrater eller vänner. Tyvärr får jag inte välja.
Därför har vi en trasig ruta och ingen som står för att de tog sönder den. Jag tror nämligen inte att det heller skedde med vett och vilja. Åtminstone hoppas jag verkligen det.

Lördagstankar


Tusensköna är en fantastisk blomma egentligen. När jag ser den på senvintern så vet man att våren verkligen är på gång. Och ändå blommar den nästan hela året. Idag såg jag att den också kunde vara en höstblomma. Och den passade bra in där. Grönt gräs, bruna höstlöv och så den skira, urstarka tusenskönan.Idag har jag varit och jobbat med silver i en liten verkstad. Har gjort ett armband och ett par örhängen. Bilder kommer på hemsidan så småningom, de skall filas och putsas lite till innan de är klara. Roligt att jobba lite helt på egen hand också. Men kursen behövs fortfarande, dels för att jag vill lära mig mera, mycket mera och dels för att det är kul att gå dit och träffa människorna där. Det är kul med kvällskurser eller dylikt. Man går dit och träffar människor som inte har någonting att göra med resten av livet. De finns liksom inte i livssfären, utom på onsdagkvällar vissa veckor om året. Man behöver liksom inte tänka på dem när man kommer hem.

Imorgon skall vi till skogen!!

Höstbilder

Fortsätter med mitt hösttema. Kan inte sluta att fascineras av färgerna. Av ljuset. Av stämningen.

Spindelnät med lite extra attiraljer. En bättre fotograf hade kunnat göra mer med det, men jag tycker ändå det är vackert.

Höstlöv – visst är det vackert. Som jag skrivit förut. Det är något vacker och härligt med det vissna, det som ändå är en del av allt.

Jag har INTE fått pippi på bänkar, jag lovar. Men jag tyckte färgen på bänken och färgen på löven var så vackra ihop.

En ensam svan i höstsjön och bland höstlöven. Såg den senare och då hade den en stor familj, så egentligen tog den sig bara en liten simtur för att få vara ifred från alla ungarna och partnern en stund.

I-landsproblem


Jag fick ju en mp3-spelare när jag fyllde år. Nu har jag haft det stora problemet att jag måste köpa någon slags fodral till den. Så att jag lättare kan bära den med mig. Tillgängliga på marknaden är framförallt två modeller. Båda visas ovan. Jag har haft lite svårt att bestämma mig. Och har letat runt överallt på nätet och konstaterat att det är grymt vad det kostar med porto på viss ställen.

Igår hittade jag ett ställe i USA som hade båda de här fodralen. Och som sände portofritt över hela världen. Vilket plötsligt innebar att fodralen plötsligt kostade bara hälften så mycket som på det billigaste stället jag hittat det i övrigt. Vet ni vad jag gjorde då? Beställde båda!!  Nej – jag har inte undersökt knäpphetsnivån på det sistone, men den torde vara ganska hög! Men så är det i alla fall. Nu gäller det att inte fastna i tullen för gör jag det så blir det inte så billigt. Fastnar jag INTE i tullen så har jag fått två för samma pris som ett. Men jag KUNDE fått ett väldigt billigt. Om jag hade haft förmågan att bestämma mig.

Hade jag struntat totalt i vad saker och ting kostar (vilket i och för sig ovan genomförda handling tyder på att jag gör – men det finns faktiskt gränser) så skulle jag köpt det här fodralet:

Ett fodral som görs på beställning och som man själv får bestämma färgen på. Men det blev väldigt dyrt. Men visst är det ganska fräckt!! Sitter just nu och ångrar att jag inte beställde ett sådant. Fast är samtidigt glad att jag INTE gjorde det. Någon gräns får det vara på den totalt galna jakten på prylar.

Hösten är kommen


Ja nu får  man väl ändå erkänna att hösten har kommit. Inte för det gör mig så mycket. Jag tycker faktiskt att hösten är ganska trevlig. Dels så är himlen så härligt blå när det är sol. Och så finns det bär och svamp i skogarna. För att inte tala om att skogarna finns. Jag vet inte varför, men skogen är så härlig på hösten. Om man inte gillar att plocka saker så är det ganska härligt att bara ta på sig ett par stövlar och gå runt i skogen.

Och så gillar jag november. Det är liksom mysigt med november. Man tänder ljus överallt och myser. Rusket utanför gör bara att det är än trevligare inomhus. Och december är mysig på ett annat sätt, då har alla hängt ut julstjärnor och ställt fram adventsljusstakar. Det är också mysigt.

Sedan kommer januari, februari och mars. Mina riktiga hatmånader. De känns bara meningslösa och är en lång väntan på våren. Jag tycker de där tre månaderna är hemska. Och det oavsett om det finns snö eller inte. Eller jag tycker nog förresten det är värre om det finns snö. Jag tycker när man bor i en stad så blir det bara slask av snön ändå. Och halt på trottoarerna. Bläh!

I år har vi bestämt oss för att om det blir snö skall vi köpa längdåkningsskidor. För att komma ut lite. Så får man se om det hjälper mot jan-marsdeppigheten.

Men nu är det höst!! Och den tänker jag njuta av. Januari-mars är långt borta än och dem tar vi hand om när de dyker upp!