Ibland har jag funderat på att om jag skulle ha en fest för alla människor som jag känt genom livet, hur många mäniiskor skulle det då vara med på den festen?
De människor som skulle vara med på festen skulle vara sådana som jag haft någon typ av relation med. Inte sådana jag bara hälsat på på gatan. Klasskompisar, lärare, lekkamrater, kursare, arbetskamrater, vänner, bekanta m.m. Även om jag kanske inte tycker att jag har så jättemånga människor i mitt liv så är det bara att konstatera att det skulle bli ett jättepartaj. Och ett rätt häftigt partaj också, som att leva om sitt liv.
Det skulle inte vara så lätt att veta vilka som skulle bjudas in dock. Visst en del är enkla. Men massor av människor har tagit del i ens liv under en period och sedan försvunnit i periferin. I dagsläget finns det inget minne kvar av vare sig ansikten eller namn. Fast en sådan detalj är det bara att bortse ifrån när jag funderar på en sådan fest. Sannolikheten att festen blir av är inte speciellt stor. Men visst hade det varit kul!
Vissa andra människor har också funnits, fysiskt, i ens liv under endast en period, men finns sedan ändå kvar, i sinnet. Jag har t.ex. ett antal människor som jag i huvudsak har kontakt med en gång om året och det är vid jul. Inte bara med ett julkort utan även med några rader om vad som hänt under det gångna året. En gammal universitetspolare framförallt är väldigt duktig på det där. Hon skriver ett riktigt julbrev varje år och beskriver vad som hänt i hennes familj under det gångna året. Det är alltid lika roligt att läsa det där brevet och jag väntar alltid på det med spänning varje jul. Och trots de sporadiska kontakterna så finns vänskapen kvar. Jag skrev t.ex. själv i mitt lilla julmeddelande om min utbrändhet och vännen med julbrevet skickade mig en bok och en hälsning som värmde så mycket. Trots att vi inte har träffats på många år. Du får en hedersplats på festen K.
Men ni andra är inte heller glömda. Det blir många hedersplatser. Sedan undrar jag, alla de som inte länre finns i livet, bör de sitta vid ett eget bord? Eller är det diskriminerande? Tänkte nämligen att en del av de levande kanske skulle bli lite illa berörda om bordsgrannen var ett spöke? Det vore väl en fråga för ettikettsexperten Ribbing.
Vilken jättelokal det skulle behövas sen! Eller så får festen ske på en solig sommardag och så bygger jag upp ett helt nöjesfält. Kan jag planera en sådan fest kan jag nog även fixa fint väder.
Festen skulle även behöva hålla på i flera dagar för jag skulle vilja hinna prata med alla. Massor av människor skulle få berätta vem de var för det är bara att konstatera att många människor som jag känt har jag glömt. Alla gör inte lika djupa intryck. That’s life.
Jag skulle även passa på att fråga en del människor om saker jag undrat över. Vissa av de här sakerna är 30 år gamla, men frågan – eller mysteriet – finns fortfarande kvar. De här frågorna skulle jag passa på att ställa. På så vis skulle jag slippa undra tills den dag jag dör. Som jag hade gjort annars. Tänk att kunna radera ut alla frågetecken som samlats under livet. Det vore verksam terapi det.
Alla mina djur skulle var med också. Flyta omkring i sina spökkroppar och vara lika goa och underbara fortfarande. Undrar om sköldpaddan jag hade fortfarande älskar att titta på TV? Och om Bimbo fortfarande älskar vitkål.
Oj, vad mycket det går att få ut av en sådan fest. Måste nog leta upp en festarrangör! Hallå där, Bindefeldt, Hallå…!
Lämna ett svar