Att bli gammal kan vara förnedrande

Min mamma är 85 år gammal. Fyller 86 i januari. Då kan man kanske tänka att det är härligt att få uppnå en sådan ålder. För vissa är det dock inte eftersträvansvärt att bli så gammal. Det finns något ordspråk eller aforism som säger något i stil med ”Det viktiga är inte att lägga år till livet, utan att lägga liv till åren”. Det är rätt. Det är bättre att få lämna världen i tid istället för att vara kvar för länge.

Min mamma är ett exempel på detta. Hon har varit lite disträ i några år, inte klarat att betala sina räkningar, men annars har det gått ganska bra. Hon flyttade till oss i vårt gårdshus när vi köpte huset och det gick också ganska bra. Hon hade som uppgift att laga mat till oss när vi kom hem från jobbet och hon tog den uppgiften på största allvar. Det funderades på rätter och hon läste recept. Lagade också till både det ena och det andra. Hon tyckte det var roligt. I våras började gradvis maten bli sämre. Hon hade svårare att få fram olika sorters rätter, det var mycket torsk med äggsås, och det var allt oftare maten var bränd när vi kom hem. Det började också bli som så att hon började få problem med att hålla koll på vilken dag det var. Skulle hon laga mat eller inte? Ibland kunde det vara väldigt mycket salt i maten, så mycket att det i princip inte gick att äta. Mer och mer saker började också bli lite virriga. Spisen kunde stå på. Kranen kunde stå på. Hon glömde att ta sina tabletter. Fortfarande kunde hon dock själv beställa färdtjänst och åka till doktorn mm.

Sedan i slutet av maj i år fick mamma en liten hjärtinfarkt. Efter det att hon kom hem har sinnet bara rasat. Från att ha behövt hjälp bara med städning behöver hon idag hjälp flera gånger om dagen. Och hon börjar leva i en annan värld. Ibland vet hon inte vem jag är. Vid de tillfällena är jag en liten flicka i mammas huvud och då kan den där gamla kärringen som kommer inte vara jag.

Hon får ofta besök nu för tiden. Besök som hon bara själv ser. Hennes bröder var där och bråkade en dag, trots att de varit döda i många år. Besvärliga var de och ville inte gå ut och plocka plommon till henne. Hennes mamma har varit där. Ibland är alla hennes barn där, ibland är det andra barn. Emellanåt är det några utlänningar som är där. Så hon är inte speciellt ensam. Även om vi inte ser hennes besökare. Hon ser sig förvånat omkring när vi frågar var de är.

En kväll ringde hon in till mig och frågade om vi hade en ooinbjuden nattgäst. Jag undrade vem hon menade.
”Den minsta tösen” tyckte jag hon sa. Min mans syster hade varit här med sina barn så jag trodde hon pratade om dem.
”De har åkt hem” sa jag.
”Vad menar du med det?” frågade hon och jag förstod att det inte var dem hon hade pratat om.
”Vilken tös menar du?”
”Min minsta tös?”
”Men det är ju jag”
”Ja, men hon som kommer efter dig, vad är det nu hon heter…” och så sa hon mitt namn.
I det läget förstod jag att det var helt fel. Jag fick hålla igen, och säga till henne att hon kunde gå och lägga sig, vi skulle hålla koll på tösen. Eftersom hon också förklarade att hon inte kunde gå och lägga sig förrän tösen kom hem.

Hon vet inte alltid var hon är. En dag bodde hon i en länga där någon hade tagit hennes inkontinensskydd. En annan gång bodde hon i ett hem som hon inte riktigt visste var det var. Hon hittar inte alltid kläder att ta på sig. Det logiska tänkandet att om man inte hittar något så letar man, det finns inte längre. Hon hittar inte alltid toaletten, ibland tror hon inte att hon har någon toalett.

Och ändå kan man prata med henne om mycket. Så länge man inte diskuterar tid och rum för mycket. Eller ifrågasätter vissa saker. Som att någon flyttat huset hon bor i. Eller att vårt hus flyttat på sig, det stod inte där förut. etc.

Att stå så nära och se detta bryter ner en. Demensen, den stora, kommer så otroligt fort. Tar bort det sista av min mamma som finns kvar. Och jag blir själv ett nervvrak. Jag har ont i magen jämt. Så fort jag har varit ute hos min mamma så gråter jag floder. Jag håller också på att gå sönder. Fast på ett annat sätt. Sommaren har inte varit rolig.

Mamma ska in på ett äldreboende. Det sköna är att hon vill det själv. Det tråkiga är att i värsta fall kan det ta upp till tre månader. Jag vet inte om vi skulle klara tre månader. Biståndshandläggaren sa att hon inte trodde det skulle dröja så länge, men det KAN.

Den som var min mamma finns inte längre kvar. Även om det är så jäkla jobbigt nu så är jag glad att jag sett till att träffa min mamma så länge hon fanns kvar. Jag behöver inte ha dåligt samvete.

Nu får vi ta hand om skalet som en gång var min mamma.

Ibland är livet förnedrande.

Lissabon

Nu har vi varit en vecka i Lissabon. Det var härligt. Vi beställde för första gången en resa med Mr Jet och allting fungerade bra. Deras kundtjänst krävde visserligen en del eftertanke för att förstå hur man skulle komma fram, men när jag väl lyckades komma fram var det en bra kundtjänst.

När vi åkte taxi in till stan hade vi en väldigt pratsam och väldigt trevlig taxichaufför. Han berättade massor om stan för oss. Bland annat berättade han om den här bron.

Som jag tyckte var lik Golden Gatebron. Han berättade då att det var samma person som byggt Golden Gatebron som även byggt denna. Inte konstigt att de var lika!

Det hotell vi bodde på var väldigt trevligt!. Det var ett ganska fint hotell som vi inte hade bott på om inte det funnits ett extraerbjudande på Mr Jet. Rummet vara bra, frukosten var hur trevlig som helst, intogs på en liten avskild bakgård och det fanns ett väldigt trevligt bibliotek med en balkong som man fick utnyttja. Där fick man också förse sig med olika drycker av olika slag som man skrev upp på sitt rum. Dyrare än i affären, men inte så dyrt som det annars brukar vara på hotell.

Här ena sidan av balkongen. Man hade en helt fantastisk utsikt ut över hamnen och floden.

Balkongen på vårt hotell

Här satt vi flera gånger. Hur härligt som helst.

Lissabon har tydligen varit utsatt för en jordbävning 1755 som ska ha förstört den större delen av bebyggelsen. Trots det är det en stad med massor av gamla hus. Eller en otrolig blandning av hus från olika tidsåldrar. Vi såg en del riktigt gamla hus, art deco, massa funkis men också hypermoderna hus. Många av de gamla husen var riktigt slitna, samtidigt som ett rejält slitet hus kunde stå sida vid sida med ett ultramodernt eller med ett annat fint renoverat ett.

Det var lätt att ta sig runt med bussar och spårvagnar. Spårvagnarna var dock roligast. Åtminstone de gamla. De var verkligen av gammal modell, de var små och att sitta bakom föraren var häftigt. Det var spakar och vevar, inte en massa elektronik. Riktigt gulliga små vagnar. Billigt att åka runt också 1,45 Euro för en tur.

Vi hade temperaturer på 25-30 grader. Vi hade tur, för bara ett par veckor innan hade de tydligen haft värmebölja med över 40 graders värme. Det skulle inte varit trevligt att ha varit där då. Nu var det emellertid väldigt trevligt.

Lissabon ligger på olika kullar så man får inte vara rädd för att trava runt i backar. Men det gör också att det är ganska fina utsikter både här och där i staden.

Utsikt kastellet

Vi var iväg på två dagsturer, en till ett samhälle som heter Cascais och så åkte vi till turistbyn Sintra. Vi tog tåget vilket var väldigt billigt. 4 Euro tur och retur. Billigare än lokalbussen här i stan. Sintra kallar jag för en turistby för när vi kom dit var det hemskt! Så mycket turister att jag ville åka därifrån direkt. Vilket vi nästan gjorde. Vi tog en buss, full av andra turister, upp till ett slott som heter Pina. Det ligger högt upp och man får ta sig upp för backar även om man tar bussen upp. Väl uppe där så försvann nästan alla människor. Vi gick upp till slottet där vi hade fantastiska utsikter över i princip hela södra Portugal. Riktigt häftigt. Vi kände oss ganska små.

Vi tog oss också upp till den högsta punkten i palatsets park och där hade vi också en utsikt över själva slottet. Vilket skrytbygge va!

Pina Palatset

Jag kan definitivt rekommendera Lissabon som resmål!!

Ut på vift.

Nu har jag packat min väska. Om ett par timmar åker vi iväg till Skåne för att imorgon bitti åka vidare till Kastrup där vi tar ett plan till Lissabon. Jag har aldrig varit i Lissabon och det ska bli riktigt spännande att komma dit. Där firar vi min födelsedag. Jag är inte mycket för att ha födelsedagskalas så vi tänkte ge oss av istället.

Det ska bli skönt att åka iväg och det ska bli skönt att få lite sommar. Vår semester regnade helt bort så vi kan få lite sol nu istället.

Riktigt, riktigt härligt ska det bli.

Vårt staket

Mrs Universum ville se lite mer av vårt staket. Det är inte så märkvärdigt egentligen och vi pratar inte byggnadsvård, men vi är ganska nöjda med det så jag kan väl visa upp det lite grand. Det kan vara trevligt att själv också ha en samlingstråd.

När vi flyttade till vårt hus så hade vi en häck mot gatan.

 

Häcken hade förmodligen varit en syrenhäck någon gång i tiden, men vi konstaterade att den inte var det längre. Det var en blandhäck. Med alm, syren, snöbollsbuske och lite av varje. Vi fick inte en blomma i den under den första våren.

Maken tyckte så vansinnigt illa om häcken och ville ta bort den. Min åsikt var att vi kunde inte ta bort häcken förrän vi bestämt oss för vad vi skulle göra istället. Och så satte jag mig som vanligt med Google sketchup och började rita staket. Det skulle vara ganska enkelt, men samtidigt kunna ge stöd åt klätterrosor för vi ville kunna få lite insynsskydd. Och fungera i en ganska rejäl backe. För att få det lite roligt körde jag med en bred lite högre och så två smala lite lägre i ett mönster. Med lite pergolainspiration.

Plötsligt så fick maken nog, nu skulle den där häcken bort! Och satte han igång med en gång. Han brukar göra så ibland.

Vi inhandlade delar till staketet och maken och hans pappa satte upp staket och jag gjorde staketpinnar och målade dem. Stolparna som skulle stå i marken fick vara tryckimpregnerade och staketpinnarna är ohyvlat virke målat med Falurödfärg.

Staketet kom upp – ganska fort gick det faktiskt.

Sedan var det inte så vackert på insidan.

Staket rabatt på insidan
 

Den kantiga rabatten ovanför stenen är mitt kryddland.

 

Sedan har det kanske inte gått helt som vi velat. Första vintern frös våra New Dawn ganska rejält. Den senaste vintern frös alla ganska ordentligt! Så vi har inte fått några större rosor. Men nu har de alla klarat sig två vintrar varav en var en vargavinter så vi får se hur det går nästa sommar.  De har kommit igen ganska bra i år, men det var ju att börja om från början.

Håller envist på att försöka sprida taklök och mossa mellan stenarna och det går bit för bit. Plockar nya smålökar när de börjar sprida sig och flyttar till något annat mellanrum. Det är fint där det börjar bli tätt.

 

 

 

 

Sol – faktiskt!

Idag blev jag helt förvånad när jag vaknade. Solen sken! Vete tusan när jag såg det senast! Så idag har vi kunnat ägna oss åt lite utearbete. Maken har rensat stenarna på uteplatsen från ogräs. Där är så fint nu så det är inte klokt.

Själv har jag rensat ogräs och klippt bort en del i rabatterna. Inte så kul, men det blir fint efteråt.

Jag har också ägnat mig åt att klippa mig några pelargonsticklingar. Årets sommar har inte varit någon pelargonsommar, i år har de verkligen inte växt mycket. Och blomknopparna har regnat sönder. Och jag som är så förtjust i pelargoner! Jag känner mig också osäker på hur pass bra de kommer att klara sig i vinter när de växt så dåligt. Så idag såg därför till att fixa lite sticklingar som förhoppningsvis ska ta sig och överleva vintern. Den som lever får se. Nu hinner jag i alla fall se om sticklingarna tar sig innan det är dags för vinterförvaring och om någon kolar så kan jag ta ny stickling då.

Så nu ser det ut så här i våran förstuga.

Dörrar

När hela förstugan är så fin så ser man plötsligt hur pardörrarna ser ut. Någon har totalt misshandlat dem. Förmodligen samma person som en gång i tiden slipade trappan. De är nästan sönderskrapade på vissa ställen. Och en spegel är sprucken. Det syns inte just nu eftersom luftfuktigheten är så hög, men det syns väldigt bra när det är torrare ute. Ska försöka få loss spegeln så att den kan röra sig.

I alla fall. Dörrarna har åkt ner och ligger nu i källaren och väntar på min omvårdnad.

 

 

 

Färgen behöver tas bort och dessvärre behöver en hel del spackel användas för att få till lite vettiga ytor på vissa ställen. Vi pratar inte vanligt slitage här utan vi pratar om någon som använt en färgskrapa. Inte för att skrapa färg, som det ser ut, utan som ett vapen. Så här på bilderna ser dörrarna ganska OK ut, men när man ser dem i verkligheten, på nära håll, så syns misshandeln ordentligt.

Och så vill jag få tag i nya dekorlister. De dekorlister som sitter där är i princip sönderslipade/skrapade. Och någon av dem har bytts ut mot vanlig hattläkt.

Så just nu jagar jag lister. Det är faktiskt inte det lättaste att hitta nya.Snackade med ett hyvleri som hade något som lät som att det skulle kunna fungera. Dock smalare än de som sitter där, men det kanske kan bli bra ändå, dörrarna är ju ganska smala. Jag får åka dit en dag och kolla.

Har nästan bestämt mig för att dörrarna ska bli ljust/ljust gråa. 2% grön umbra precis som väggarna i förstugan och i köket. Har även köpt nya trycken. Likadana som vi har på pardörrarna till sovrummet. Pärlrand heter de och finns på Byggfabriken. Jag är glad att de nöjde sig med enkel pärlrand i det här huset för dubbel pärlrand är nästan dubbelt så dyr.

Ska samtidigt försöka fixa till ett innerfönster till ett av köksfönsterna som inte gick att få dit i vintras (syns lite på översta bilden). Behöver slipas till och målas lite. Ska se om jag klarar av att få dit någon slags anordning så att fönstret sitter lite bättre också.

Källarjobb är lite mysigt det också. Brukar lyssna på radion samtidigt. P1 brukar det bli.

 

Det växer trots regnet

Det här året har hitintills varit väldigt lustigt vädermässigt. Först den värsta vintern i mannaminne, sedan en svinkall vår som gör att inga växter kan sättas ut. Sedan kommer det en stekhet period och sedan hällregnar det resten av sommaren. Mina pelargoner och fuchsior har INTE trivts i det här vädret och är alla ganska ynkliga. Alla blommor på pelargonerna blir svarta och regnskadade.

Men något som har växt är i vart fall min nya rabatt. Den anlade jag i våras, ja maken grävde fram den ur gräsmattan först, men sedan jobbade jag på. Jag hade sått lite för mycket fröer och slängde ner ganska många växter i rabatten. Så här såg den ut när den var ganska färsk.

 

 

Ganska ynkligt eller hur?

Men de flesta av de där plantorna har växt ganska ordentligt. Och effekten är ganska bra. Jag vet faktiskt inte hur man tar en bra bild på en rabatt så ni får nöja er med några röriga.

 

 

Jag tycker att färgkombinationerna fungerar.

Jag gillar verkligen den lysande Rudbeckian, den ska jag nog så nästa sommar igen.

Och den där Linnétagetesen är inte heller dum, även om jag var tveksam till en början.

 

Och även jätteverbenan är en ny och ganska trevlig bekanting.

 

 

I år har jag inte haft så mycket trädgårdsintresse. Dels beror det på det kassa vädret och dels beror det på att det hänt så mycket annat som gjort att jag inte riktigt orkat bygga upp intresset. Och tur är kanske det för i år har jag fått dela intresset med ”mina” fåglar som sått solrosor överallt i trädgården. Där de inte varit i vägen har de fått stå kvar. Så får fåglarna äta fröna när de blir klara.

 

 

 

Jag tycker de har varit ganska duktiga!

En annan bekanting jag gjort i år är med växten Sommarljus. Jag köpte den som en perenn, men har sedan läst att den inte är så härdig så den klarar förmodligen inte vintern. Men den är mycket vacker och jag kommer högst troligen att köpa den igen.

 Så även om växterna i mina krukor är ganska ynkliga år så finns det annat som växer. Tur är väl det.