Mammas demens får en att undra hur en hjärna egentligen fungerar. Var kommer alla konstiga tankar ifrån? Mamma har till exempel fått hjälp av min mans bror. Han har inte någon bror såvitt han själv vet. Det fick jag veta en dag när hon bodde här och jag hjälpte henne att klä på sig.
Min man har också hjälpt henne att klä på sig och han är förmodligen duktigare än jag.

”Han är duktig på att hjälpa mig med kläderna.”
”Vem då?”
”Din mans bror.”
”Jaha – ja det är han nog.” Jag har nämligen fått lära mig att man ska inte säga emot eller försöka förklara.
”Är han sjukvårdsutbildad?”
”Nej det är han inte”
”Har han lärt sig själv att bli så duktig?”
”Ja det har han nog.”

En annan dag var min man och jag ute hos henne – hon och jag sitter och pratar och min man bär något någonstans.

”Var är din man?”
”Han är ju där.”
”Är det din man?”
”Ja – det är det.”
”Jag har så svårt att se skillnad på dem.”
”Ja det är inte lätt, de är som tvillingar.” – det är som sagt inte någon idé att säga emot

Och idag var jag och hälsade på henne. Då undrade hon hur min mans bror hade det.
”Jo, han har det nog bra”
”Vad gör han nu då?”
”Äh – jag vet inte jag har inte riktigt koll”
”Så han kommer inte och hjälper dig nu istället när jag inte är där?”
”Nej – det gör han inte.”

Hon är i alla fall helt övertygad om att min man har en bror. Som har varit ute och hjälpt henne. Och som var både trevlig och duktig.

Jag tycker faktiskt det är ganska taskigt av min mans föräldrar att ha dolt för honom att han har en bror.

Nu blir livet förändrat igen. Igår kom mamma in på ett korttidsboende. Där ska hon bo tills hon får ett äldreboende. Tror jag i alla fall. Hon har bara varit där två dagar, men hon gillar stället. Hon har stora fönster som gör att det är ljust, och hon kan se ut över hus och trädgårdar. Det gillar hon. Idag har vi varit på sjukhuset, hon har fått ta bort några stygn hon fick förra veckan och så har vi ätit räkmacka. Det var gott!

Man tror att det ska vara en lättnad. Och det är det, men det är som att det liksom inte har fastnat ännu. Jag tittar ut mot lilla huset för att se om hon tänt. Behöver hon hjälp? Har hon spisen igång? Har hon stängt kranen? När jag kör in bilen så kollar jag noga så inte hemtjänstbilen står där. Vilket den så klart inte gör. Så även om det är en lättnad så har min hjärna inte fattat det ännu. Jag tror faktiskt det tar tid! Det har hängt över oss så länge nu, det är så lång tid som man inte haft ett riktigt liv, så det tar lite tid att trilla tillbaka igen. Och helt över är det inte heller. Hon bor på ett korttidsboende. På en demensavdelning. Och även om mamma är dement så är hon inte borta. Rätt vad det är förstår hon vad hon är på för ställe. Och undrar. Kanske. Jag vet inte. Jag hoppas bara innerligen att hon ska fortsätta att trivas. Det skulle göra livet så mycket lättare. Om hon trivs och vi kan få tillbaka våra liv. Kanske vi orkar kratta bort de ruttna äpplena från gräsmattan. Kanske jag orkar plantera alla mina lökar som jag vill ska blomma i vår. Kanske jag orkar gå ut och slå ett brännbollsträ i huvudet på rådjuren som käkar upp halva trädgården för oss.

Men nu ska jag vila. För det behöver jag.

Min mamma är 85 år gammal. Fyller 86 i januari. Då kan man kanske tänka att det är härligt att få uppnå en sådan ålder. För vissa är det dock inte eftersträvansvärt att bli så gammal. Det finns något ordspråk eller aforism som säger något i stil med ”Det viktiga är inte att lägga år till livet, utan att lägga liv till åren”. Det är rätt. Det är bättre att få lämna världen i tid istället för att vara kvar för länge.

Min mamma är ett exempel på detta. Hon har varit lite disträ i några år, inte klarat att betala sina räkningar, men annars har det gått ganska bra. Hon flyttade till oss i vårt gårdshus när vi köpte huset och det gick också ganska bra. Hon hade som uppgift att laga mat till oss när vi kom hem från jobbet och hon tog den uppgiften på största allvar. Det funderades på rätter och hon läste recept. Lagade också till både det ena och det andra. Hon tyckte det var roligt. I våras började gradvis maten bli sämre. Hon hade svårare att få fram olika sorters rätter, det var mycket torsk med äggsås, och det var allt oftare maten var bränd när vi kom hem. Det började också bli som så att hon började få problem med att hålla koll på vilken dag det var. Skulle hon laga mat eller inte? Ibland kunde det vara väldigt mycket salt i maten, så mycket att det i princip inte gick att äta. Mer och mer saker började också bli lite virriga. Spisen kunde stå på. Kranen kunde stå på. Hon glömde att ta sina tabletter. Fortfarande kunde hon dock själv beställa färdtjänst och åka till doktorn mm.

Sedan i slutet av maj i år fick mamma en liten hjärtinfarkt. Efter det att hon kom hem har sinnet bara rasat. Från att ha behövt hjälp bara med städning behöver hon idag hjälp flera gånger om dagen. Och hon börjar leva i en annan värld. Ibland vet hon inte vem jag är. Vid de tillfällena är jag en liten flicka i mammas huvud och då kan den där gamla kärringen som kommer inte vara jag.

Hon får ofta besök nu för tiden. Besök som hon bara själv ser. Hennes bröder var där och bråkade en dag, trots att de varit döda i många år. Besvärliga var de och ville inte gå ut och plocka plommon till henne. Hennes mamma har varit där. Ibland är alla hennes barn där, ibland är det andra barn. Emellanåt är det några utlänningar som är där. Så hon är inte speciellt ensam. Även om vi inte ser hennes besökare. Hon ser sig förvånat omkring när vi frågar var de är.

En kväll ringde hon in till mig och frågade om vi hade en ooinbjuden nattgäst. Jag undrade vem hon menade.
”Den minsta tösen” tyckte jag hon sa. Min mans syster hade varit här med sina barn så jag trodde hon pratade om dem.
”De har åkt hem” sa jag.
”Vad menar du med det?” frågade hon och jag förstod att det inte var dem hon hade pratat om.
”Vilken tös menar du?”
”Min minsta tös?”
”Men det är ju jag”
”Ja, men hon som kommer efter dig, vad är det nu hon heter…” och så sa hon mitt namn.
I det läget förstod jag att det var helt fel. Jag fick hålla igen, och säga till henne att hon kunde gå och lägga sig, vi skulle hålla koll på tösen. Eftersom hon också förklarade att hon inte kunde gå och lägga sig förrän tösen kom hem.

Hon vet inte alltid var hon är. En dag bodde hon i en länga där någon hade tagit hennes inkontinensskydd. En annan gång bodde hon i ett hem som hon inte riktigt visste var det var. Hon hittar inte alltid kläder att ta på sig. Det logiska tänkandet att om man inte hittar något så letar man, det finns inte längre. Hon hittar inte alltid toaletten, ibland tror hon inte att hon har någon toalett.

Och ändå kan man prata med henne om mycket. Så länge man inte diskuterar tid och rum för mycket. Eller ifrågasätter vissa saker. Som att någon flyttat huset hon bor i. Eller att vårt hus flyttat på sig, det stod inte där förut. etc.

Att stå så nära och se detta bryter ner en. Demensen, den stora, kommer så otroligt fort. Tar bort det sista av min mamma som finns kvar. Och jag blir själv ett nervvrak. Jag har ont i magen jämt. Så fort jag har varit ute hos min mamma så gråter jag floder. Jag håller också på att gå sönder. Fast på ett annat sätt. Sommaren har inte varit rolig.

Mamma ska in på ett äldreboende. Det sköna är att hon vill det själv. Det tråkiga är att i värsta fall kan det ta upp till tre månader. Jag vet inte om vi skulle klara tre månader. Biståndshandläggaren sa att hon inte trodde det skulle dröja så länge, men det KAN.

Den som var min mamma finns inte längre kvar. Även om det är så jäkla jobbigt nu så är jag glad att jag sett till att träffa min mamma så länge hon fanns kvar. Jag behöver inte ha dåligt samvete.

Nu får vi ta hand om skalet som en gång var min mamma.

Ibland är livet förnedrande.