Under en period nu har vi haft sådant där perfekt  väder. Det har regnat på nätterna och varit fint väder på dagarna. Precis så vill väl nästan alla ha det. Vattnet behövs, men det är skönt att slippa behöva använda regnkläder. Jag har lyckats vara i skogen några gånger den här sommaren. Foten blev bättre, problemet är att då gör jag direkt för mycket och har börjat få lite mer ont igen. Det är det där lagom som behövs. Så himla lätt bara, att göra lite för mycket när det äntligen går att göra något överhuvud taget.

Nu när det kommit vatten så har det börjat kika upp lite mera svampar. Jag hittade både Karl-Johan, smörsopp och kantareller. Jag plockade dock inte. Det var inte jättemånga kantareller och då jag hade glömt att ta med en kniv så är det inte så stor idé att plocka de där sopparna. När det är lite blötare i markerna blir de mycket fortare maskstungna. Hittade den här jättelika Karl-Johan.

Inte förrän en stund efteråt kom jag på att om jag inte har någonting i bilden att jämföra med så går det inte att se att det verkligen ÄR en stor svamp. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. Hatten var över 20 cm i diameter. Och även om det inte går att räkna ut hur stor den är så går det att se att den var fin. En riktig kungasvamp.

Jag såg också en svamp som fått för sig att den skulle växa mellan stammen och barken på en stubbe. Det var ganska dumt av den för det hade gått riktigt illa för den när den började bli för stor.

Slitits sönder i sin växtprocess. Ändå så fortsätter den att växa. Visst är naturen märklig.

Hundarna tycker att mina skogspromenader är lite för korta. Framförallt Gandalf visar detta genom att börja dra benen efter sig när han fattat att vi är på väg tillbaka till bilen. Och ibland när vi väl kommer fram till bilen så lägger han sig på marken bredvid bilen. Han har i alla fall inte tänkt åka hem. Vissa gånger så brukar jag också sätta mig. Så sitter vi en stund tills vi är överens om att det kanske är lika bra att åka hem i alla fall. Andra gånger så får jag tvinga in honom i bilen. Det är inte så svårt, det räcker att säga till honom, men det är så klart lite tråkigt att det ska behövas. Iggy kan också titta på mig med en outgrundlig min, men han hoppar ändå in i bilen utan protester när vi väl är framme. Ibland brukar jag öppna dörrarna på bilen för att släppa in lite luft innan vi åker och då händer det att Iggy studsar in och lägger sig i sin bur utan att jag ens sagt något.

Men vi gillar att vara i skogen, hundarna och jag. Nu får den där jäkla foten se till att bli bra!!

Var inte det här en ganska intressant konstruktion på en myrstack?

Det är inte som så att de bara byggt en myrstack runt en stubbe, det är betydligt mer sofistikerat än så. Myrorna har tagit en stubbe och integrerat den i sin stack. Jag kikade på nära håll, innan jag blev attackerad av myrgardet och jodå, stubben är full med gångar och ingångar den också.

Bilden var inte lätt att få, hundarna ville INTE stå stilla strax bredvid en myrstack. Förmodligen blev de också attackerade av det mycket aktiva myrgardet.

Jag har ju haft problem med fötter nu ett tag. Typ ett par år. Vilket har inneburit  betydligt färre skogspromenader än vad jag skulle välja om fötterna inte hade krånglat. Högerfoten har börjat kännas bättre nu, ta i trä, och jag har vågat mig på att ta kortare skogspromenader. Jag har åkt iväg till ställen där jag vet att det finns bra rundor som är lagom långa. Häromsistens så fick jag för mig att jag skulle åka till en plats där vi plockat mängder med Karl-Johan när det var ett sådant år. Tänkte att jag i alla fall skulle kolla läget. Någon Karl-Johan var där inte, men jag plockade en del kantareller och en del smörsopp. Som blev till en god middag.

Jag njöt av skogen, tills jag kom till det ställe i skogen där jag hade tänkt ta en liten paus och käka min banan och ge hundarna vatten. Det var en varm dag. När jag kom till stället så såg det ut så här.

Sist jag var här så var detta grön, lummig, härlig skog med tjock mossa på marken. Jag blev uppriktigt talat ganska ledsen. Inte så att jag började tjuta eller så, men det var ganska tungt i hjärtat. Likadant var det på ett ställe till under promenaden. Det är bara att erkänna, promenaden fick inte helt rätt känsla. Tyvärr är det som så att just det här har hänt på flera av våra promenadstråk. Ett av våra allra bästa trattkantarellställen var ett år bara borta. Möjligen skulle där kunna växa murklor, som gillar de där kalhyggena, men murklor brukar vi inte plocka och dessutom växer de inte på hösten när vi kom dit och letade efter trattkantareller.

Ja, ja. Jag får vara glad att jag överhuvudtaget kom till skogen.