På Instagram följer jag en man som tar hand om lejon i Afrika. Häromdagen hade han lagt ut en bild och skrivit.
Double tap when you see it!
Och jag fick verkligen stirra för att se djuret på bilden. Nu när jag väl sett det kan jag inte INTE se det, men först så!
Inte konstigt om du råkar trampa på en sån här när den är så väl kamouflerad.
Söndagen var fantastiskt fin. Solen sken, himlen var blå och snön krympte. Jag började plantera om mina pelargoner. Jag har ett gäng kvar, men det känns skönt att ha börjat.
Jag borde väl ha börjat med det här tidigare, men det har inte ens kommit in i huvudet den här vintern. Det har nästan varit som så att jag liksom inte känt att våren skulle komma alls. Men nu börjar jag faktiskt tro på den igen.
Och det bli kanske som så att mina pelargoner kommer igång senare än vad de borde, men förhoppningsvis blir det blommor i sommar i alla fall. Om än någon vecka senare. Som synes är det inte så mycket med dem. De är inte bara omplanterade, de är nerklippta också. För att ge dem en chans till en lite bättre form.
Maken tog tag i ett av äppelträden.
Det kommer, det kommer en vår…
Dags igen för det där förhatliga. Det där att ställa fram klockan. Inatt var det dags igen. Just på våren är det så tungt. Vissa år har jag problem i veckor. Min kropp är inte bra på det där med att byta tid. Intresserat och lite förhoppningsfull läser jag att det pågår diskussioner om att upphöra med sommartid inom EU. De får min röst där, garanterat. Kanske det hjälper att påsken kommer direkt efter och det blir ett antal dagar då tiden inte är så viktig. Ett år åkte vi till Cypern precis när det slog om till sommartid och det året hade jag faktiskt inga problem alls. Inte ens när jag kom tillbaka till jobbet igen.
Det är knappt jag vågar skriva det, men det börjar nästan kännas som vår i luften. Det är ju någon känsla som plötsligt bara finns där. Inte bara på grund av vädret. Igår kväll hörde jag till exempel koltrasten. Den satt där högt uppe i björken i backen och bara lät underbart.
Det är ju ändå ett vårtecken, inte sant? Att höra koltrasten alltså. Blir alltid så varm i hjärtat när jag hör den.
Så, en steglits blev alltså min akvarellfågel nummer tre. Och den här är jag inte alls nöjd med. Det blev en rörig bild och fågeln fick lite fel proportioner. Men det är bara att köra på. Träning ger färdighet heter det. Vi får väl hoppas att det stämmer.
Jag har försökt med många olika tricks för att rädda den här bilden, men ibland blir det bara inte som du vill. Men, som sagt, om jag inte tränar lär jag inte bli bättre.
Nu ska jag hitta mig ett nytt motiv och hoppas att det blir roligare att måla. Leta, leta…
Igår fick jag nästan lite vårkänslor. Och så nästa dag har det kommit ny snö.
Jag kan inte påstå att jag tycker det är jätteroligt.
Jag läste att någon meteorolog på SVT hade påstått att det skulle vara kallt en månad till. Jag nästan ryste av obehag. Nu orkar vi väl snart inte längre?? Jag får ”citera” herregud&Co idag igen tror jag.
Men jag vill också visa något jag såg när jag gick ut med hundarna på lunchen.
De är ganska ynkliga, ser inte så glada ut, men de har bara väntat där under snön. Väntat på att få komma fram.
Och på ett annat ställe såg jag att någonstans under snön finns det även andra lökar som hyser hopp om vår.
Det gör ändå att det känns lite bättre. Bara lite, men i alla fall.
Eftersom vi skulle ha en hyresgäst så var vi tvungna att tömma lilla huset på personliga ägodelar. De flesta av dessa var i princip mammas. Jag gick inte igenom allt när vi tömde utan la ner saker i en låda för senare hantering. I helgen satt jag och kikade igenom lådan. Mycket var bara att kasta, men jag hittade ett kuvert med fotografier. Då blev jag lite mjuk i hjärtat. En av bilderna var den här.
Den här bilden är över trettio år gammal. Här sitter mamma med sina kvarvarande syskon. Det är de fem som är längst fram i bilden. Mamma är den som sitter med handen för munnen och håller sig för skratt. Undrar vad det var som var så roligt?
Fotot är taget vid ”torpet”. Det gamla soldattorpet som mamma delvis är uppväxt i och som ligger i Åbo skärgård. När vi har pratat om det har vi alltid sagt ”torpet”. Tittar ni lite till höger så ser ni vattnet mellan träden. Det var alltid så mysigt att sitta där och titta ner på vattnet. Och att gå vägen och stigen ner till viken där det fanns en eka som var fritt fram att använda när vi var där. Jag vet inte om torpet längre finns i släktens ägo. Min ena kusin bodde i det senast jag hörde något, men det är flera år sedan nu och nu har jag inte längre någon kontakt med släkten i Finland. Kontakten försvann med mamma.
När de här bilderna togs var inte jag med, men min bror sitter i hammocken i gul tröja. Jag känner igen mig dock och jag kan längta lite efter att åka dit. Det var väldigt enkelt det där torpet. Den här bilden, som jag också hittade i kuvertet, är från köket.
Strax till höger om det röda skåpet står en gasspis som mina släktingar satte in där. Lite i kanten syns teglet på vedspisen, som var vad vi använde tills dess gasspisen kom dit. Där fanns inte någon el och inte något vatten. Min morbror byggde en sommarstuga strax bredvid (syns bakom snöbollsbusken på bilden) och efter det så drogs en sladd från hans hus in till torpet så att det fanns en taklampa som gick att tända och ett kylskåp. Innan dess använde vi fotogenlampa.Jag minns att jag gillade de där fotogenlamporna. Jag tyckte faktiskt att det luktade gott. Och ”kylskåpet” fanns under en lucka i golvet. Där var det utgrävt en liten källare direkt i jorden och där var det alltid svalt.
Jag hade inte heller så mycket emot att det inte fanns rinnande vatten. Vattnet vi tog upp från en källa var väldigt gott och det stod alltid en spann med färskt vatten i köket och ett mått som vi brukade dricka ur.
Det jag INTE gillade var utedasset. Jag avskydde det. Jag gillar fortfarande inte utedass.
Förutom köket fanns det bara ett rum till. Så var vi några stycken där var det bara att trängas. Men vi var ju där bara på sommaren så den mesta tiden brukade vi vara utomhus. Som på mammas bild här uppe.
Så det var alltså ett väldigt enkelt ställe, där min mormor bodde tills hon dog. Jag har alltid tyckt om att vara där, det är lugnt, nära vattnet och jag älskade att ro med ekan i viken. Jag hade inte något emot att det var enkelt, eller att där inte fanns rinnande vatten. Jag minns faktiskt bara lugnet.
Och när jag hittade de här bilderna saknade jag det lite. Lugnet och stillheten.