Akvarellmuséet

Jag lovade att berätta var jag  befann mig när jag var på västkusten. Faktum är att jag hade hyrt mig ett litet hus, eller som det hette, en gästateljé. Denna ateljé fanns i Skärhamn på Tjörn, i direkt anslutning till akvarellmuséet. Jag läste om de här små stugorna och blev väldigt sugen på att hyra en och att verkligen använda den som en ateljé.

Vi åkte dit på onsdagskvällen, maken var nämligen så himla snäll att han körde mig dit. När vi kom dit hade solen precis gått ner och det var otroligt vackert ljus. Det som syns på bilden nedan är gästateljéerna i en liten rad.

Jag tog in min packning och hundarna fick trava runt lite på klipporna. Iggy var tokig, han tyckte att de där klipporna var en helt fantastisk  uppfinning. Att klättra på dem var verkligen livet.

På den här bilden ser man hur ateljéerna ligger i förhållande till Akvarellmuséet.

Akvarellmuséet till höger och ateljéerna till vänster. Det är kanske inte så svårt att förstå att det var inte helt fel att sitta i en sån där stuga när vädret var som på bilden.

Jag ska gå igenom mina foton och visa fler bilder, men de här får räcka idag. Och nu har jag berättat var jag tillbringade min ledighet. Och jag målade, men satte igång med en så avancerad  bild (för mig i alla fall) att den inte är färdig ännu, även om det börjar närma sig.

Jag återkommer med den också, när den är klar.

Funderar

Varje gång jag kommer hem och låser upp dörren så tänker jag att kanske…

kanske jag borde ta ner  julkransen?

Vad tycker ni, är det kanske dags?

Hm

Jag råkade ta Garam Masala istället för kardemumma på gröten.

Det är INTE samma sak.

En liten undran

Västkusten fortsätter att visa upp ett helt fantastiskt väder. Igår kväll satt jag, väl påbyltad och såg solen gå ner i havet. Det var väldigt vackert och väldigt vilsamt. Jag gillar att vara på ställen när det inte är säsong. Inte tror jag att jag hade fått sitta alldeles ensam där på klippan om det varit sommar och semestertider.

Solen skiner så härligt och jag njuter till fullo. Visst, här finns lite is i kanterna och några snöfläckar där solen inte kommit åt, men det känns mycket mer som vår än hemma. På dagarna sitter jag som en riktig nordbo, i lä, med ansiktet lyft mot solen. Åh vad det här är efterlängtat.

Något jag sett här varje morgon är att det ligger tomma musslor på bryggan. Funderat på varför? Är det måsar som lyfter upp dem dit och tömmer dem? De lär inte hoppa dit och begå självmord i alla fall.

Visst är det lite underligt? Det ligger inte bara två så här utan ett gäng till spridda över bryggan. En lite här och där.De

Sten

Jag befinner mig på västkusten just nu. Jag har tagit mig lite ”egentid”, något som jag kan få ett jättestort behov av emellanåt. Verkar vara som att behovet oftast dyker upp på vårvintern. Då brukar jag åka någonstans alldeles ensam. Egentiden innebär att jag behöver möjlighet att göra precis vad jag själv vill. Vilket ibland kan vara att göra ingenting. För några år sedan åkte jag till Paris och senast var det till London. Och den här gången är det alltså till Västkusten. Jag ska berätta om var lite senare.

Igår hade jag otroligt fint väder och jag travade runt lite. Bland annat på klipporna.

Och nedanför klipporna.

När jag gick där bland klipporna så kom jag att tänka på mamma. Mamma älskade stenar. Fina stenar. Underliga stenar. Ofta när vi var ute och gick så kunde hon luta sig ner och plocka upp en sten. Hon tittade på stenen och var den tillräckligt fin så hamnade den i hennes ficka. Hon hade nästan alltid en eller flera stenar i sina jackfickor.

Var jag ute och reste brukade jag ta med mig stenar hem till henne. Stenar som var lite annorlunda. Som gnistrade, kanske var det någon fossil i stenen och från Frankrike tog jag hem en sten som på något sätt hade smält ihop med en snäcka. Mycket bättre presenter kunde jag inte haft med mig. Vi brukade diskutera varför stenen såg ut som den gjorde. Var det kanske någon kristall i stenen? Eller var det lava? Eller var det ”kattguld” i den som gjorde att den gnistrade?

Jag gillar också stenar, men inte som mamma. Men jag gillar detaljer och ser ofta små fina eller underliga saker i naturen och i min omgivning. Ibland tänker jag att det är samma sinne som hos mamma såg stenar.

Kanske hon hade blivit geolog om hon hade haft möjlighet att få studera.

Mumsiga frimärken

Det är faktiskt lite tråkigt att det skickas så lite brev nu för tiden. Allting blir med mail eller sms numera. Och det är så klart väldigt  praktiskt, förutom att det är enkelt och snabbt att skriva så kommer meddelandet fram omedelbums. Vilket faktiskt kan var både bra och dåligt. Under många år så brevväxlade jag med en kvinna jag lärde känna på en resa. Hon jobbar inom UNICEF och flyttade runt i världen. Jag skrev ett brev, det tog en vecka eller mer innan det kom fram, hon svarade och det tog ett par veckor till. Kanske ett brev i månaden. Ett brev i månaden är enkelt att skriva. Det händer tillräckligt mycket saker på en månad för att ha något att berätta. Sedan kom internet och så småningom kom e-posten. Jag skrev ett ”brev”, skickade det och det kom fram med en gång. Vi ”brevväxlade” ett tag till, men faktum är att vår kontakt dog med e-posten. Det blev helt enkelt för snabbt och för kort tid mellan breven. Så mycket händer det inte i livet att det går att skriva ett brev varannan dag. Och då e-post är ett så snabbt media så funkar det liksom inte att låta meddelandet ligga och vänta i två veckor innan du svarar. Det förväntas att du ska svara snabbt.

Jag saknar ibland de där breven. Hon flyttade runt i världen och det var spännande att bara titta på kuverten med alla olika frimärken. Det var också roligt att läsa om vad som hände i de olika länderna hon jobbade i. Eftersom hon jobbade inom UNICEF så var det liksom inte de lyxigaste ställena hon var på. Minns att hon träffade en man i Nepal, och de gifte sig så småningom så tack vare UNICEF fick hon en nepalesisk man. Hon skaffade ett hus i Provence som de skulle flytta till när hon gick i pension. Och mycket mera.

Även om jag inte har någon brevvän längre så köpte jag frimärken häromdagen. Var och hämtade paket och kom på att det kunde vara bra att ha några vanliga brevfrimärken hemma. Tyckte att de här matiga märkena var riktigt fina.

Visste ni förresten att det kostar 9 kr att skicka ett brev nu för tiden?

Jaha det var ju pinsamt

Igår tog jag min elcykel och började cykla ner för backen. Upptäckte då att motorn på cykeln inte startat. Stannade till nedanför backen och försökte igen. Ingenting hände. Jag kikade vid batteriet och vid motorn om det var som så att någon kabel satt löst, men såg inget. Tänkte att den kanske skulle starta om jag fortsatte cykla så det gjorde jag. Och OJ vad det är trögt att cykla med en elcykel när motorn inte fungerar. Det var motstånd till och med i nedförsbackarna. Men, men, jag kom till jobbet i alla fall.

Hann tänka mycket på detta under förmiddagen. Tänk om motorn var trasig? Och hur mycket kostar en ny motor? Är det ens lönt att köpa en ny motor då cykeln är så pass gammal? Ja, ungefär så snurrade tankarna.

På lunchen tog jag mig till cykelverkstan. Går in där med min cykel och säger att motorn inte startar. ”Vill du veta varför?” säger en kille som står flera meter bort. Då förstår jag ju att det är någonting uppenbart som syns på långt håll. Och det var det. Kabeln som jag letat efter vid batteriet och vid motorn satt på framdäcket. Att kontakten hade släppt var väldigt tydligt. Väldigt tydligt.

Och väldigt enkelt att åtgärda.

”Jahapp” sa jag ”det här var ju pinsamt”.

Och det var det…