Just nu sitter jag på andra våningen i vårt hus och äter frukost. Vårsolen lyser in genom fönstret. Och jag ser hur fruktansvärt smutsigt fönstret är. Måste den vara så elak? Det syns inte alls lika mycket annars! Funderade på att ta en bild, men kände att neej, där går gränsen.
Visst är det lustigt med vårsolen. Hur den avslöjar det vi inte sett. Att vinterjackan är smutsig, att dammet ligger på bordet, att jag själv ser alldeles grå ut, att naturen är så där konstigt smutsig som den är precis innan allting slår ut.
Det är väl vinkeln. Och att den finns. Den ger oss ljus på tider när vi inte varit vana vid att få ljus.
Eller är det som så att den väcker oss? Att vi liksom varit i dvala ända tills vårsolen plötsligt väcker oss och öppnar våra ögon lite?
Jag tycker väl inte riktigt om det där att den avslöjar alla brister, men det finns ingenting som skulle få mig att inte välkomna vårsolen!
Lämna ett svar