Nu är det dags igen. Jag läser på nätet och på Instagram att det är så mycket blåbär ute i markerna. I början brukar jag inte reagera på det där, men eftersom tiden går så börjar suget komma. OK, det finns en massa blåbär ute i markerna. Alltså måste jag ut och plocka! Det är ju dumt att inte göra det. Eller hur? Så även i år. Igår fick jag för mig att jag skulle ut och plocka blåbär. Tog med mig hundarna, en tiolitersspann och en bärplockare (ja en sån där plastgrej som ska göra att det går fortare att plocka – inte en liten slav som plockar åt mig) och gav mig av. Här skulle det minsann plockas blåbär. En spann eller så.
Vi kommer till skogen, hundarna och jag. För att de ska vara lite lugnare när jag plockar bär börjar vi besöket med att ta en promenad. Det är populärt.
Efter promenaden tänker jag som så att hundarna kan roa sig själva lite och så plockar jag bär. Ha!
Iggy tycker att när jag nu sitter på huk på marken så kan jag klappa honom. Så med jämna mellanrum kommer han och kryper in under armen och puffar för att få klapp.
Gandalf har lite mer raffinerade metoder. Han lägger sig helt enkelt på de ställen som jag verkar tycka vara intressanta.
Dvs rakt framför mig, på de blåbär jag just håller på att plocka. Det är helt enkelt väldigt typiskt Gandalf.
Han försöker även locka mig med roliga saker. Springer runt lite och när jag inte verkar tycka det är roligare än att plocka blåbär så visar han upp en tjusig pinne.
När jag inte visar något intresse för hans fina pinne demonstrerar Gandalf väldigt tydligt hur tråkigt det här med bärplockning är.
Jag låter honom demonstrera, vänder ryggen till och fortsätter plocka blåbär. Efter en stund så känner jag plötsligt en stöt i ryggen. Då har Gandalf kommit med sin pinne och tänker att om jag verkligen visar henne hur fin den där pinnen är så kanske hon vill leka. Jag tar helt enkelt och puttar till henne lite med pinnen. Suck!
Även Iggy ägnar sig åt pinnar en stund.
Tills han tycker det är tråkigt. Då gör han några nya försök att puffa på mig för att få klapp. Sedan ställer han sig och tittar på ingenting och börjar skälla. Varvid jag blir orolig och måste kika så att det inte kommer några andra människor.
Det är helt enkelt inte så himla lätt att i lugn och ro plocka blåbär! Så jag ställer spannen och vi tar en tur till i skogen. Till hundarnas stora glädje. Det blir några glädjeskutt! Och Iggy kan knappt tro sina ögon när jag reser mig och börjar promenera.
Sedan ska jag erkänna en sak. Det där jag kommer på varje år när jag åker till skogen för att plocka bär. Jag tycker helt enkelt inte om att plocka bär. Jag bara inbillar mig att jag gör det. Jag är uppväxt med att det skulle plockas bär varje år och på något sätt så finns det i mig att jag måste göra det och att det är roligt. Men jag tycker inte helt enkelt inte om det. Och inte kan jag använda den där bärplockaren heller (en liten slav hade varit bättre – åtminstone mer effektivt), den river bara med sig en massa blad och omogna bär så i slutänden så använder jag bärplockaren enbart som en behållare och plockar för hand. Och tre liter fick jag ihop till slut, efter rensning. Trots all hjälp!
Men nästa gång plockar jag nog i frysdisken på ICA. Utan hundarna.
Lämna ett svar