Ibland händer det saker som gör att livet stannar upp lite, hamnar lite på sned, du tappar fotfästet och du vet inte riktigt hur du ska få allting på rätt köl igen. Där har jag varit ett tag nu och det är inte över ännu. Och det beror egentligen på två saker.
När jag var yngre var jag fruktansvärt närsynt. Jag var så närsynt att om jag läste en bok utan att ha glasögon på mig så kunde jag inte se en hel rad. Jag höll boken intill ansiktet och fick flytta boken för att kunna läsa resten av raden. Under min uppväxt fick jag skaffa nya glasögon två-tre gånger per år för synen blev bara sämre. När synen började stabilisera sig hade jag -12,75 dioptrier respektive -11,7 dioptrier för den som förstår något sådant. Tappade jag glasögonen på golvet fick jag lägga mig på knä och klappa golvet från hörn till hörn för att hitta mina glasögon, se dem kunde jag inte. På den tiden fanns inte Specsavers och mina glasögon kostade en förmögenhet så jag hade bara ett par.
I trettioårsåldern sålde jag min bil och gjorde en ögonoperation. Jag lasrade mina ögon, min förhoppning var att jag skulle klara mig utan glasögon. Så blev det inte, men jag fick en normal syn och kunde se saker utan att ha glasögonen på mig. De som inte haft så dålig syn som jag skulle förmodligen inte hålla med, de skulle tycka att de såg dåligt. Men som vi vet så är allting relativt och för mig var det ett helt nytt liv.
Så gick åren och jag fick starr. Gick och opererade mig för starr. Under synundersökningen där, någon gång efter operationen, talade de om för mig att på grund av min ögonform så har jag en hög risk för näthinneavlossning. Och med ögonformen menar de det avlånga öga du har när du är kraftigt närsynt. Något hur de uttryckte sig fick mig också att förstå att får jag näthinneavlossning så finns det i princip inget att göra. I så fall blir jag blind på det ögat. Naturligtvis kan jag ha tur, men tur är jag inte född med så…
Detta har hängt över mig sedan jag fick veta det, vilket väl är dryga året sedan nu. Jag går och väntar på att bli blind. Inte så att det är en konstant tanke jag har, men det finns där i bakhuvudet. Hela tiden. Nu har jag dessutom fått efterstarr, vilket innebär att jag behöver göra ytterligare en operation. Innan jag gör något ska jag dock boka en tid med en ögonläkare, för jag behöver prata om det här.
Sedan har vi nästa sak.
För ett par- tre år sedan hörde veterinären ett blåsljud på Iggys hjärta. Han blev närmare undersökt och det visade sig att han hade ett förstorat hjärta. Han fick börja äta medicin för sitt hjärta. Sedan har vi behövt ta ultraljud på honom med jämna mellanrum och det har sett bra ut. Tills nu. För ett par veckor sedan så var han på sitt ultraljud. Den här gången hade det blivit sämre. Vilket väl innebär att hans dagar börjar bli räknade. Han kan få hjärtsvikt. Det är inget som händer bara så där och det kan dröja innan det händer, men det kommer att hända. Vi fick medicin som vi ska ge honom om det händer. Vårt djursjukhus har nämligen inte längre öppet nätter och helger så det innebär att får han hjärtsvikt ska vi ge honom medicin tills vi kan ta honom till djursjukhuset. Och när han har fått hjärtsvikt har han förmodligen inte mer än sex månader kvar. Även om det finns hundar som levt två år. Så nu räknar vi, inte hjärtslag, men andetag. Det finns en app som heter Hjärtkoll och med hjälp av den kan man mäta hur snabbt hunden andas. Och hur snabbt han andas visar hur hjärtat mår. Mätningen ska göras när han vilar lugnt. Detta för att se när det närmar sig. Veterinären sa också att det kommer att märkas när han blir sämre.
Han ska kanske inte göra de vildaste lekarna längre. Men på förfrågan om att springa efter boll eller springa efter strålen från vattenslangen som Iggy ÄLSKAR att göra så sa veterinären att han fick göra det. Livskvalitet måste gå först.
När vi fick veta det så blev det lite för mycket för mig. Jag tappade fotfästet lite. Nu ska jag gå och vänta på att antingen får jag näthinneavlossning eller så får Iggy hjärtsvikt. Och ingen av sakerna går att förutse när kan hända.
Inte så att jag föll ihop i en blöt hög på golvet, men jag tappade liksom lusten till mycket. Jag har inte riktigt fått tillbaka lusten ännu heller. Men jag börjar inse att jag måste lära mig att leva med det här. Annars så försvinner ju tiden till ingen nytta alls. Lätt att säga, men inte så lätt att leva efter. Jag är en sådan person som grubblar, eller i vart fall kan fastna i grubblerier. Oavsett om jag kan styra det jag grubblar över eller inte. Det finns någon ramsa som går i stil med
Vad är problemet?
Kan du göra något åt det? – Gör det
Kan du inte göra något åt det? – Sluta tänka på det
Eller något sådant. Och det är så sant så sant. Samtidigt är det inte fullt så enkelt Åtminstone inte för de flesta. Tror jag i alla fall. Samtidigt så MÅSTE jag lära mig att hantera sakerna på något sätt. Att gå och oroa mig för det hela tiden hjälper inte. Tvärtom gör det mig svagare, gör att jag inte tar tag i saker som jag vill göra, saker som jag tycker är viktiga eller roliga.
Men i alla fall. Det är vad jag håller på med just nu. Lär mig att leva med sånt som jag inte kan göra något åt. Jag gör annat också, ska skriva om det en annan dag, men detta finns där hela tiden.
Så är det…
Lämna ett svar