Ibland tänker jag på USA och när jag verkligen gör det så blir jag alltid skrämd vid tanken på vilken makt USA har.

Tydligen är deras militära budget lika stor som hela resten av världens tillsammans.

Och deras näringsverksamhet. Äger inte snart USA varenda affärsverksamhet i Europa? Det är väl bara elektronik där något annat land har något att säga? Eller har jag fel? Firmorna i USA är så stora och har sådana ekonomiska förutsättningar att det faktiskt är alla de där multinationella bolagen som styr politiken i USA och därigenom också hur USA agerar mot resten av världen.
Och hur stor procent av alla TV-program är från USA? För att inte tala om alla filmer på biograferna.

Tydligen styr de vår interna politik också. Pirate bay är väl bara det senast kända exemplet. Dock inte det enda.

Dessutom är vi så himla påverkbara. Ungdomar vill vara som amerikaner, och vete tusan om inte massor av vuxna också vill vara det. Vi äter hamburgare från McDonald’s och Burger King och vi börjar bli lika feta som amerikanerna. Och ändå vill vi bara fortsätta vara som de.

Hade Guantanamolägret funnits i vilket annat land som helst än i USA hade det varit ramaskri bland alla andra länder. Nu blir det mest små missnöjda uttalanden med nästan efterföljande ursäkter. Och ändå är där 400 personer kvar som suttit fängslade utan rättegång i över ett år.

Det som skrämmer mig är USA’s enorma makt och den påverkan som landet har på resten av oss. De kan göra precis vad som helst och vi låter dem göra det. Det skrämmer mig faktiskt allra mest, att vi alla går i ledbandet. Både politiker och enskilda personer. Att vi är så mjäkiga. Att vi inte inser att vi faktiskt själva är bra. Jag håller med Michael Moore som skrev i något förord till en av sina böcker hur han faktiskt inte kunde förstå hur vi européer kunde gå på allting från USA, då vi, enligt hans åsikt, har en betydligt mer sofistikerad kultur här.

Det är lika bra att konstatera att man inte begriper sig ett dugg på sportfånar. Jag har suttit bredvid och surfat när sambon kollar fotbolls-VM därför har jag hört spridda delar av framförallt Sveriges båda matcher. Efter den första matchen så är svenska laget fullkomligt värdelöst och spelar usel fotboll. I andra matchen är de plötsligt suveräna. Vad är skillnaden? Jo – de lyckas göra ett mål. Och efter ett mål i en match så börjar bilarna tuta och folk skrika och skråla som om Sverige vunnit en VM-final.

Är vi SÅ dåliga i fotboll att man måste fira ihjäl sig för ett mål? Nu har jag liksom ingen koll på om Sverige är bra eller inte, men sådana scener brukar man ju visa upp från länder som har riktigt usla lag.

Det här med bloggandet verkar ha blivit så seriöst. Helst skall man ha en inriktning på sin blogg. Det skall vara mat, nyheter eller vad man nu kan komma på. Själv har jag svårt att hålla mig till en sak. Det gör jag inte i livet så jag kan inte göra det här heller.

Häromdagen så surfade jag runt lite och ramlade då på The Chippie. Som då är en blogg inriktad på chips! Det ni. Trots att jag inte är speciellt förtjust i chips kunde jag inte låta bli att läsa den. Och det var roligt.

Eller Vegan Lunch Box som handlar om en mamma som varje dag lägger ut en bild på sin sons lunchbox. Och vilka fantastiska lunchboxar vi pratar om! Ungen har det väldigt bra.

Kolla in dem. Roligt.

Jag har, som jag skrivit förut, inte så där himla höga tankar om svensk sjukvård. Jag tror säkert vi har många duktiga läkare och sköterskor som bryr sig och som gör rätt saker, men jag skriver om helheten. Jag har sett så mycket klanterier. Och det mesta inte riktat mot mig själv eftersom jag haft turen att vara väldigt frisk länge. Nu har dock även jag börjat komma in i snurren och jag kan inte säga att jag blir mer positiv än förut.

Just nu har jag fått veta att jag har en fläck i magen som inte skall vara där. Eller i magen och i magen. I buken. Ytterligare utredningar skall göras. Detta har jag fått veta efter en skiktröntgen som jag gjort. Men vägen dit var ganska trög.

Jag började få ont i mitten av september förra året. Först tänkte jag det var lite extra mensvärk så jag väntade lite och tänkte att det skulle gå över. I oktober så hade det inte gått över så jag ringde till vårdcentralen och ville ha en tid. Fick prata med en sköterska:

– Jaha, som du beskriver det låter det som att det är en gynekolog du skall gå till.
– Ja, men jag skulle först vilja prata med en läkare så att jag kan få konstaterat lite mer VAR jag har ont.
– Boka tid hos en gynekolog!
– Men om det inte ÄR något sådant då?
– Det låter precis som det är så.
– Ja, men jag skulle vilja få hjälp med att utreda det.
– Ring till en gynekolog!

Förstod att det inte var lönt att gå vidare med den diskussionen och slutade.

En vecka senare ringde jag igen och fick prata med en annan sköterska. En som brydde sig!
– Har du ont? Det är klart du inte skall ha ont!
– Nej det tycker jag också och jag vill ha hjälp med att reda ut mer exakt VAR jag har ont.
– Såklart du ska! Jag bokar in dig direkt.

OK – så kom jag till läkaren. Hon var ganska ovetande, men sa i alla fall att vi behövde utreda det hela vidare. Först en gynekologisk undersökning för att utesluta den delen och sedan gå vidare med tarmen om den gynekologiska undersökningen inte visade något. Så hon skickade en remiss till en gynekolog. Och i början av december var jag hos gynekologen, som gjorde en undersökning och sa att där var inget fel.

Sedan väntade jag, läkaren hade ju sagt att vi skulle göra flera undersökningar om den första inte visade något. Jag väntade hela december. Sedan väntade jag hela januari. Sedan ringde jag själv och fick efter många om och men telefontid med läkaren.

– Skulle inte du till en gynekolog?
– Jo, jag var där i början av december och hon hittade inget.
– Hittade hon inget? Det har jag inte fått besked om.
– Nehej, men nu gjorde hon inte det.
– Har du forfarande ont?
– Ja
– Vad tycker du att vi skall göra nu?
– Jag vet inte, det var därför jag ringde till dig.
– Jag kanske skall skriva en remiss?
– Ja, det kanske du ska.
– Men ska jag skriva den till kirurgen, till mag-och tarmkliniken eller till gynekologen?
– Jag vet inte, det får du bestämma.
– SKA jag skriva en remiss?
– Jag vet inte, men jag vill få veta varför jag har ont.
– *suck* jag får nog skriva en remiss.
– OK
– Jag vet bara inte riktigt vart.
– Nehej
– Ja, jag får tänka på det och så skriver jag en remiss sen
– OK – det låter bra

Har de inte någon sorts bevakning i sitt system?
Borde hon inte lagt in någon liten bevakning där som larmade till efter t.ex. en månad. ”Kontrollera om patienten varit hos gynekolog?”

När jag väl hamnade på sjukhuset har de varit väldigt bra. Saker och ting har gått fort och jag har fått gå igenom ett antal olika undersökningar. Nu har de på röntgen hittat en ”fläck” som är ca två centimeter som de inte kan säga exakt vad det är och de skall nu göra en titthålsoperation dagen innan midsommar. Lite läskigt, men samtidigt kan jag kanske snart få veta varför jag har ont.

Men de här mina första kontakter med vårdcentralen skrämmer mig. Nu var jag lite tjatig. Den lite mindre tjatiga typen hade kanske gett upp efter första samtalet till sköterskan. Eller kanske inte ringt till läkaren själv utan fortfarande väntat på att läkaren skulle höra av sig. Jag kan förstå att man har mycket att göra där och att många ringer mer eller mindre utan orsak, men det får ju inte innebära att man behandlar folk nonchalant. Eller att man stöter bort folk. Så även om jag fått bra behandling på sjukhuset så är jag skeptiskt till svensk sjukvård. Det gäller att komma fram till sjukhuset och vägen dit går genom vårdcentralen. Som inte alltid ens vill ge mig en tid! För jag bör gå någon annanstans tycker sköterskan.Och läkaren uppför sig som om jag mer eller mindre fabulerar och att om vi bara väntar lite till så blir väl människan lugn.