Jag har, som jag skrivit förut, inte så där himla höga tankar om svensk sjukvård. Jag tror säkert vi har många duktiga läkare och sköterskor som bryr sig och som gör rätt saker, men jag skriver om helheten. Jag har sett så mycket klanterier. Och det mesta inte riktat mot mig själv eftersom jag haft turen att vara väldigt frisk länge. Nu har dock även jag börjat komma in i snurren och jag kan inte säga att jag blir mer positiv än förut.

Just nu har jag fått veta att jag har en fläck i magen som inte skall vara där. Eller i magen och i magen. I buken. Ytterligare utredningar skall göras. Detta har jag fått veta efter en skiktröntgen som jag gjort. Men vägen dit var ganska trög.

Jag började få ont i mitten av september förra året. Först tänkte jag det var lite extra mensvärk så jag väntade lite och tänkte att det skulle gå över. I oktober så hade det inte gått över så jag ringde till vårdcentralen och ville ha en tid. Fick prata med en sköterska:

– Jaha, som du beskriver det låter det som att det är en gynekolog du skall gå till.
– Ja, men jag skulle först vilja prata med en läkare så att jag kan få konstaterat lite mer VAR jag har ont.
– Boka tid hos en gynekolog!
– Men om det inte ÄR något sådant då?
– Det låter precis som det är så.
– Ja, men jag skulle vilja få hjälp med att utreda det.
– Ring till en gynekolog!

Förstod att det inte var lönt att gå vidare med den diskussionen och slutade.

En vecka senare ringde jag igen och fick prata med en annan sköterska. En som brydde sig!
– Har du ont? Det är klart du inte skall ha ont!
– Nej det tycker jag också och jag vill ha hjälp med att reda ut mer exakt VAR jag har ont.
– Såklart du ska! Jag bokar in dig direkt.

OK – så kom jag till läkaren. Hon var ganska ovetande, men sa i alla fall att vi behövde utreda det hela vidare. Först en gynekologisk undersökning för att utesluta den delen och sedan gå vidare med tarmen om den gynekologiska undersökningen inte visade något. Så hon skickade en remiss till en gynekolog. Och i början av december var jag hos gynekologen, som gjorde en undersökning och sa att där var inget fel.

Sedan väntade jag, läkaren hade ju sagt att vi skulle göra flera undersökningar om den första inte visade något. Jag väntade hela december. Sedan väntade jag hela januari. Sedan ringde jag själv och fick efter många om och men telefontid med läkaren.

– Skulle inte du till en gynekolog?
– Jo, jag var där i början av december och hon hittade inget.
– Hittade hon inget? Det har jag inte fått besked om.
– Nehej, men nu gjorde hon inte det.
– Har du forfarande ont?
– Ja
– Vad tycker du att vi skall göra nu?
– Jag vet inte, det var därför jag ringde till dig.
– Jag kanske skall skriva en remiss?
– Ja, det kanske du ska.
– Men ska jag skriva den till kirurgen, till mag-och tarmkliniken eller till gynekologen?
– Jag vet inte, det får du bestämma.
– SKA jag skriva en remiss?
– Jag vet inte, men jag vill få veta varför jag har ont.
– *suck* jag får nog skriva en remiss.
– OK
– Jag vet bara inte riktigt vart.
– Nehej
– Ja, jag får tänka på det och så skriver jag en remiss sen
– OK – det låter bra

Har de inte någon sorts bevakning i sitt system?
Borde hon inte lagt in någon liten bevakning där som larmade till efter t.ex. en månad. ”Kontrollera om patienten varit hos gynekolog?”

När jag väl hamnade på sjukhuset har de varit väldigt bra. Saker och ting har gått fort och jag har fått gå igenom ett antal olika undersökningar. Nu har de på röntgen hittat en ”fläck” som är ca två centimeter som de inte kan säga exakt vad det är och de skall nu göra en titthålsoperation dagen innan midsommar. Lite läskigt, men samtidigt kan jag kanske snart få veta varför jag har ont.

Men de här mina första kontakter med vårdcentralen skrämmer mig. Nu var jag lite tjatig. Den lite mindre tjatiga typen hade kanske gett upp efter första samtalet till sköterskan. Eller kanske inte ringt till läkaren själv utan fortfarande väntat på att läkaren skulle höra av sig. Jag kan förstå att man har mycket att göra där och att många ringer mer eller mindre utan orsak, men det får ju inte innebära att man behandlar folk nonchalant. Eller att man stöter bort folk. Så även om jag fått bra behandling på sjukhuset så är jag skeptiskt till svensk sjukvård. Det gäller att komma fram till sjukhuset och vägen dit går genom vårdcentralen. Som inte alltid ens vill ge mig en tid! För jag bör gå någon annanstans tycker sköterskan.Och läkaren uppför sig som om jag mer eller mindre fabulerar och att om vi bara väntar lite till så blir väl människan lugn.