Jag har alltid tyckt om att vara ute i naturen. Jag är inte någon sådan som lär mig namnet på varenda växt jag ser, även om jag försöker slå upp en del som jag ser, men jag njuter av dem likaväl. Och vissa växter har alltid haft en särställning hos mig. Häggen är sådan. När jag gick i skolan, mellan- och högstadiet, så låg skolan precis bredvid Hembygdsparken. Jag och min kompis gick ofta dit på lunchrasten, jag brukade vara vansinnig på henne emellanåt eftersom hon åt så sakta. Ju saktare hon åt, desto mindre tid blev det ju över till annat!
I Hembygdsparken fanns det en bäck och bredvid bäcken växte det en hägg. Den där häggen följde jag varenda vår och var lika lycklig varje vår när den började blomma. Och dofta gott. Jag har väldigt svårt att gå förbi en hägg utan att stanna till och dofta. På ett av ställena där jag går med hundarna finns det flera häggar. Där brukar det vara så att jag märker inte att de börjat blomma förrän jag går där en kväll och känner doften. Då brukar jag se mig omkring och javisst ja, här växer det ju hägg! Och den blommar nu! Och så får jag en mjuk känsla i hjärtat.
Förutom i Hembygdsparken så fanns det en å i våran by. Dit brukade jag gå med våran schäfer som vi hade när jag bodde hemma. Vi älskade båda två att vara därnere. Akito hette han och var nog en av de snällaste hundar man kan hitta. Ungefär som Gandalf tror jag. Brukade smyga ner i ån utan lov när det var för varmt ute. Tillbaka till ämnet. På vägen ner till ån fanns det också en hägg. Den största hägg jag hitintills har sett faktiskt. Den var helt fantastisk när den blommade.
Därför var jag väldigt glad när vi flyttat in i vårt hus och det blev vår och jag upptäckte att vi faktiskt hade en hägg i trädgården. Och blir fortfarande glad varje vår när den blommar.
Som nu.
