
Vårtecken
Att cirkusen kommer till stan måste väl vara ett vårtecken om något?

Nougatrutor
eller ska jag kalla dem Moster Hjördis kaka, så som den heter i det recept jag fått av en kompis för många, många år sedan. Jag bjöd på den här på jobbet och får väl konstatera att namnet Moster Hjördis kaka inte föll i helt god jord. ”Vad heter den egentligen” var frågan jag fick. Så nougatruta får det bli. En kaka som går supersnabbt att baka och som räcker till många. Det är väl en bra egenskap om det finns behov av att fixa någonting snabbt.

Det här räcker till en hel stor långpanna. Det går att halvera satsen havregrynsdeg om du vill ha en tunnare kaka eller använder en mindre form, men mängden nougat är vad som behövs för ytan på en långpanna.
Ingredienser
| hel sats | halv sats |
| 300(-400) gr smör 6 msk ljus sirap 4 msk grädde 4 dl socker 15 dl havregryn |
150(-200) gr smör 3 msk ljus sirap 2 msk grädde 2,5 dl socker 7,5 dl havregryn |
500 gr Odense nougat (eller annan nougat såklart)
Strössel om du vill ha det. Inget måste.
Gör så här
Blanda havregryn och socker i en bunke.
Smält smöret.
Häll smör, grädde och sirap över havregrynsblandningen tills den är bra blandad.
Lägg ett bakplåtspapper i en långpanna och bred ut degen. Den kommer att rinna ut så du behöver inte försöka få det så himla exakt.
Baka i 175 grader i 15-20 minuter beroende på ugn.
Ta ut kakan ur ugnen och hyvla över nougat. Skulle den inte smälta ordentligt ställ in plåten en liten stund i ugnen på eftervärme.
Släng på lite strössel efter behag om du har lust.
Låt den svalna ordentligt och skär sedan i bitar.
Ett hundliv
Dags att vakna!
Jag har ju blivit en pelargontant sedan vi flyttade till huset. Och även en fuchsiatant. Inte en sån där jätteengagerad, men delvis i alla fall. Jag är inte jättenoga med vad det är för sorter och tappar hela tiden bort lapparna med deras namn. Jag är duktig och övervintrar dem och planterar om dem, men sedan ska jag vara ärlig och säga att de får inte all omtanke de behöver när de väl står där utomhus. De brukar dock överleva. Och jag tänker varje sommar att jag ska vara lite duktigare just denna sommar.
Innan vi städade källaren gjorde jag ett krafttag och planterade om alla mina pelargoner och fuchsior. Jag tror nästan – ta i trä- att alla överlevt vintern. Sedan brukar i och för sig någon alltid gå åt vid omplanteringen. Jag är väl för hård förmodligen. Några har fått åka upp i smutten för att vara lite ögonfröjd där. Och knopparna måste ha varit nära för en av dem började blomma nästan direkt den kom upp. Ska tilläggas att det är väldigt ljust i min smutt.

Även de lite mindre har börjat sätta knoppar. Och egentligen ska jag väl knipsa av de här första knopparna och låta den sätta blad istället. Men ibland gör jag inte det jag borde göra och den här gången vill jag få blommor. Så det så!

Jag har satt några sticklingar också och de verkar ta sig bra. Vilket enligt min erfarenhet pelargonsticklingar nästan alltid gör. Det verkar vara ett släkte som gärna vill överleva.

Jag har även skaffat mig ett par vildpelargoner. En av dem trodde jag faktiskt skulle dö. Så den fick komma upp bara för att jag skulle hålla lite extra koll på den. Till min glädje så har börjat växa och var inte så döende som jag trodde.

Den pelargonen är kanske inte så vacker, men den är lite speciell och jag måste erkänna att jag gillar den.
När jag var på Plantagen så kunde jag inte låta bli att köpa mig ett par fuchsiasticklingar heller. För ett par år sedan drev jag upp två fuchsior till två träd och var väldigt stolt över dessa träd. Tills en stark vind gjorde att toppen bröts av på det ena trädet och det andra trädet dog under vinterförvaringen. De där träden var emellertid ganska roliga så jag tänker göra ett nytt försök i år. Därav nya sticklingar.

Har köpt en sort med lite mindre blommor än den jag använde sist. Tror att de där stora tunga blommorna gjorde att vinden inte behövde vara så himla stark för att bryta av toppen.
Vi får se om det finns ett par små träd till hösten.
Bokbloggsjerka – att gilla karaktärer
Hoppar på veckans bokbloggsjerka där Annika ställer frågan hon vill att vi ska svara på.
Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?
Jag har suttit och funderat på detta och jag måste nog erkänna att jag kan inte komma ihåg någon sådan karaktär som jag blivit sjukligt förtjust i. Jag har svärmat för vissa skådespelare, men inte för någon viss karaktär. Däremot kan jag bli ”sjukligt” förtjust i en miljö eller i ett landskap.
Jag ska, trots min ålder, erkänna att jag många gånger gärna velat att Hogworth verkligen finns därute någonstans och att jag ska få åka dit. Eller att Narnia är en verklighet och kommer att ropa på mig någon dag. Jag ville väldigt gärna varit i Tolkiens land även om jag inte gärna velat träffa den onda sidan. Men efter det att de goda vunnit skulle jag velat åka dit. Och träffa älvorna. Och Gandalf så klart, det finns ju en anledning till att vår hund Gandalf heter just Gandalf. Eller så skulle jag velat vara Bertil som genom att röra vid en spik och säga Tjillevippen kom in i Nils Karlsson Pysslings värld. Eller tryckt på Den blå knappen i boken med samma namn som jag läste när jag var liten. Jag minns fortfarande den boken för den handlade om en flicka som hade en blå knapp på sin säng och när hon tryckte på den så hände det fantastiska saker.
Och vi ska inte prata om alla planeter jag läst om som jag skulle velat åka till. Eller bara fått åka med i rymdskeppet som tar någon dit, och få se Jorden från utsidan. För jag är naturligtvis helt övertygad om att det finns andra än vi där ute. Det jag inte är säker på är om de varit här. I vissa av mina drömmar hoppar jag mellan planeter, med hjälp av bara tanken. Men det är i drömmarna det.
Hade kunnat fortsätta länge med den här uppräkningen. Blir så upprymd när jag tänker på alla de miljöer, lanskap, planeter, fantasyställen som jag skulle velat åka till. Och som jag troligen är lite ”sjukligt” förtjust i. Men karaktärerna, nej, inte så mycket.
Herre på täppan
Iggy tycker om att hoppa upp på saker. Så jag brukar be honom att hoppa upp på än det ena och än det andra. Här var det en stor sten i skogen som jag ville att han skulle hoppa upp på. Gandalf tyckte emellertid att det var fruktansvärt orättvist att bara Iggy skulle få hålla på att hoppa så rätt vad det var så var han också uppe på stenen. Och jag lyckades få dem att stanna kvar båda två och knäppa en bild också!

Fotografikurser i all sin ära och systemkamera också i all sin ära, men när något sådant här händer så är jag glad att mobilkameran finns med!
En tvååring!
Idag fyller lillskiten två år! Ja alltså Iggy Pop. Det får vi fira med en liten bildkavalkad!
Hipp, hipp hurra för Iggy Pop!







