Förra året odlade vi potatis i ett par spannar. Det blev inte många potatisar. Förra året var det en väldigt torr sommar och vi var lite dåliga på att vattna. Jag hade dessutom ställt spannarna mitt i solen. Jag gör därför ett nytt försök i år. Har ställt spannarna så att de inte får för mycket sol och försöker se till att de får vatten. Så får vi se hur det går i år.
Jag vet inte hur mycket potatis det blir, men blast är det gott om. 
Ok, nu går jag från tunga tankar till lätta tankar. Design. Häromdagen köpte jag en paket salt. Och kunde inte låta bli att reagera på själva saltburken. Tyckte den var riktigt snygg! 
Ställde den på kanten av spiskupan och tycker faktiskt att den pryder sin plats (och så fick jag se att det kanske är dags att torka av kanten på spiskupan också).
Kul när de lägger lite möda även på en sådan sak som en burk salt.
Idag känns det liksom lite hopplöst. Det har varit en tung tid i världen på sistone, så mycket våld, så många oskyldiga människor har drabbats. Och ändå så går livet vidare. Som om ingenting har hänt. Och det är nog så det måste vara. Tror jag. Samtidigt så tycker jag att det är otäckt att vår värld blir allt mer full av våld. Så mycket våld att vi blivit vana vid det. På något sätt. Kan vi bli FÖR vana vid det? Finns det en risk att vi en dag inte ens bryr oss? Alls.
Det finns liksom för många idioter, för många svagsinniga individer som inte kan tänka själva, som är lätta att styra. Kan vi någonsin komma åt dem? Eller rättare sagt kan vi någonsin komma åt dem som styr de där idioterna? Jag minns att hacker”klubben” Anonymous skulle gå i cyberkrig mot IS. Det verkar inte ha gått så bra. IS verkar ha all tillgång till sociala medier och annat. Så mycket tillgång så att de kan värva alla små dumbommar de behöver.
Apropå dumbommar. Jag satt i ett väntrum häromdagen. Och bläddrade i en tidning. Då kom där upp en annons. För en organisation som heter Wildhood.
Jag vet inte, men just idag känns det som att jag har lust att ge upp hoppet om mänskligheten. Vi känns liksom inte värda det.
Det är tur att det är en ny dag imorgon.
Maken och jag har börjat titta på säsong fem av House of Cards. Ju mer vi tittar, desto mer känns det som att verkligheten faktiskt överträffar dikten. Samtidigt som vi säkert inte får veta så mycket så får vi meta mer än vi brukar om vad amerikanska presidenter, och andra politiker, gör. De till och med twittrar om det nu för tiden. Vet faktiskt inte vad jag egentligen ska tycka om det. Även om jag tycker att just den här amerikanska presidenten borde få lite hjälp med hur han ska uppföra sig. Både på Twitter och i övriga livet. Jag måste säga att jag har väldigt dåligt förtroende för det amerikanska folket som kan sätta en sådan pajas i en sådan viktig position. Sedan har jag svårt att säga om Hillary Clinton var ett bättre val, men det borde väl finnas flera. Det trillade ju bort ett antal andra kandidater på vägen.
Men det går inte att sitta och tänka djupa tankar hela tiden. Det blir inte någon gladare av. Så jag stickar också. Har hittat en klänning som jag tycker ser väldigt fin ut, men sedan återstår det att se vad det blir av det när jag stickat färdigt. 
Den här har jag alltså börjat sticka. I lite annan färgställning dock, vi får väl se vad det blir. Fördelen med att sticka är att blir du inte nöjd så är det bara att riva upp och göra något annat med garnet.
Jag har suttit och funderat och reagerat under ett par dagar nu. Och det jag kommit fram till är att det ÄR skillnad på folk och folk.
När det sker ett terrordåd i USA så blir det världens största löpsedlar över hela världen. När det sker i Paris, Berlin, Nice, Bryssel och Stockholm så blir det stora rubriker i Aftonbladet och alla andra nyhetskanaler. OK, Stockholm säger jag inget om, det är självklart att det blir stora rubriker när det händer något i ens eget land. Men när det exploderar en bilbomb i Kabul och minst 90 människor dödas och ca 350 skadas då står det visserligen på startsidan på Aftonbladet, men det är väldigt, väldigt långt ned. Nedanför alla andra nyheter och nedanför, ”se filmen om när hon öppnar paketet och det äckliga händer”. Inte heller var det några större rubriker i Svenska Dagbladet. På SVT låg nyheten ganska högt upp, men det var inte några större rubriker på det hela.
Vi kan inte skylla på avstånd. Kabul är närmare än vad New York är. Vad handlar det då om? De är inte som vi?
Jag har inte tänkt klart i frågan, men jag är säker på en sak. George Orwells citat från Animalfarm stämmer även i verkligheten.
”All animals are equal, but some animals are more equal than others”
översatt
”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.”
Vi har helt enkelt långt kvar tills vi tycker att alla människor är lika mycket värda.
Jag har en ekorrmatare i anslutning till mina fågelmatare. Under en lång period brukade det vara en ekorre som hade koll på hur den fungerade. Den var dock äldre och lite ärrad och har förmodligen gått åt för nu har jag inte sett den på länge. Och ingen annan ekorre har lärt sig tricket. För ett tag sedan såg jag att innehållet i mataren sjönk och jag blev glad över att ha en ekorrbesökare igen. Såg till att det fanns mat i mataren.
Sedan en dag låg jag i hammocken (jo, jag gör det emellanåt, det är så himla avkopplande) och hörde hur det började knacka i ekorrmataren. Och såg vem som tömmer mataren. En hackspett. Som gjort ett litet hål i mataren. 
Jag tyckte i och för sig att det också var lite skoj så jag lät nötterna ligga kvar. Hackspetten har inte tyckt att det ursprungliga hålet var tillräckligt stort så den har fortsatt att hacka upp hålet. Jag har sedan sett en skata som tagit nytta av detta och kommit på ett sätt att skaka mataren så att nötterna blir mer lättillgängliga.
Nu ser mataren ut så här och jag tror att det börjar bli dags att skrota den. 
Skaffar jag en ny får jag sätta på ett metallband längst ner. Jag tycker ändå det har varit värt det. Det är roligt att se hur olika djur hittar på lösningar. Och mataren var ändå ganska sliten.
Nej, nu överdriver jag. Det är ingen storm här. Det regnar. Och jag tyckte att jag inte skulle ha ordet regn i rubriken två dagar i rad.
Vad jag egentligen satt och tänkte på var att önskan att sitta i soffhörn och läsa eller göra något annat lite slött ökar när det regnar. Själv har jag suttit här och lyssnat på en bok och spelat Hay Day på telefonen.
Även hundarna blir slöa när det regnar. 
På alla möjliga sätt.
Gandalf lägger sig på den enda torra delen av verandan så att han inte ska missa om det slutar regna. 
Det går att göra likadant på framsidan.
Visst ser det lite mysigt ut?
Det mysiga släppte en liten stund efter de här bilderna när jag hittade en stor spya på mattan. Jag HATAR att plocka upp spya. Maken är borta ikväll så jag kunde ju inte vänta på att han skulle komma hem (ja, det är faktiskt fullt möjligt att jag skulle kunna göra så).
Idag har kylan kommit tillbaka- OK, kanske inte lika kallt som tidigare, men med tanke på den värme vi haft så känns det kallt. Det har också kommit lite regn, men långt i från så mycket som vi skulle behöva.
När jag kom hem idag så gick jag och la mig i hammocken. Det kom lite regn och jag låg där i hammocken och bara njöt. Det är inte fel med grönska, fågelkvitter, en hammock och lite regn.