Jag försöker att ta åt mig det fina vädret. Idag gick jag och Ville sju kilometer i solsken. Det var väldigt vackert i solen även om det kanske inte var supervarmt.
Fast när jag travade på blev jag ändå så varm att jackan åkte av. Långpromenad i t-shirt alltså.
Maken är på tjänsteresa så Ville och jag har all tid i världen att ”bonda”, men jag har inte riktigt känslorna för det. Jag försöker göra som jag brukade göra. Jag försöker njuta av naturen och vädret och ta bilder på det fina. Känner det dock inte ännu.
Jag träffade ”träddraken” också idag. Han bor på den här promenaden. Talade om för honom att Iggy aldrig kommer tillbaka mera. Kanske gjorde jag det mer för min egen skull än för drakens. Tyckte ändå att han hade ett behov av att veta. Jag vet inte så mycket om träddrakar och hur mycket de kommer ihåg.
Den här promenaden har alla hundarna gått många gånger. Kanske inte de sista månaderna, men innan dess. Alla hundarna har gillat den här turen. Alla har gillat att det under vägen finns bäckar att dricka vatten ur.
Med Iggy tog eran Gandalf och Iggy slut. Många saker som de tyckte om att göra tillsammans tog bara slut. Så det var inte bara Iggy som försvann utan mycket av det runtomkring. Någon som blir superglad när jag kommer hem (Ville blir inte det, han är Makens hund och är inte lika överlycklig när bara jag kommer), någon som förväntar sig godsaker när vi kommer hem med matkassarna (Ville gjorde det så länge Iggy fanns, men var aldrig så intresserad så när Iggy försvann slutade Ville att vara intresserad) och andra saker. Det finns så många vanor som jag behöver vänja mig vid inte fungerar som tidigare. Och jag vill väl inte riktigt.
Ber om ursäkt. Jag hade tänkt skriva om det fina vädret och långpromenaden, men så dök de bara upp. Tankarna. Över en förlorad vän. Som jag fortfarande saknar.
Så mycket.
Be inte om ursäkt, saknaden kan inte gömmas undan. Saknar min så det gör ont ibland fortfarande.
Jag känner mig lite jobbig bara. Även utanför bloggen. Börjar gråta lite titt och tätt fortfarande. Häromdagen t.ex. skulle jag lägga in något i baksätet bakom passagerarsätet. Där vi brukade ha Iggys bur. När jag öppnade dörren och där inte fanns någon bur bröt jag ihop igen. Helt hopplös.
Fullt rimligt. Jag bröt ihop nyss, letade efter en video jag tagit och råkade scrolla för långt och fick syn på sista videon jag gjorde på min hund som gick bort. På videon travar hon iväg från mig på en spång, naturen står i blom runt om och fåglarna kvittrar. En fin video men jag kan inte se den utan att tappa det fullständigt.
Så att bli ledsen när du blir påmind om honom ser jag som ett friskhetstecken, han var en stor del av ditt liv. Att inte vara ledsen hade varit mycket märkligare.
Det är sant. Maken säger också. Gråt så länge det behövs.