Jag satt här och började skriva ett inlägg om läget i världen. Om spänningar mellan Kim Jong-un och Trump. Om Putin som verkar vilja ha världsherravälde, om Turkiet som självmant väljer att ha en diktator. Men jag blev trött. Trött i själen. Trött i huvudet. Jag strök och började om. Flera gånger. Vad ska jag skriva egentligen? Mer än att jag är rädd. Att det är skrämmande att det finns fler och fler som bara vill ha makt. Och som vill ha mera. Pengar, land, makt.
Samtidigt har jag sträcktittat mig igenom Star Trek – the Next Generation. Där har de ”utrotat” både fattigdom, miljöförstöring och krig på jorden. Det är en väldigt trevlig stämning ombord på the Enterprise. Utgångspunkten är att vara snälla mot varandra. Till skillnad från nästan alla andra framtidsvisioner så är Star Treks framtidsvision faktiskt en god sådan. De flesta framtidsvisioner brukar vara mörka. Världen slås ut av kärnvapenkrig eller virus (ofta zombievirus – eller vampyrdito) och det finns bara ett fåtal människor kvar. I Star Trek vinner faktiskt godheten. Visst är det fantastiskt!
Jag bestämde mig för att inte skriva ett långt inlägg om Nordkorea. Det gör alla experter så mycket bättre. Jag bestämde mig för att inte tänka för mycket på det.
Jag var en gång på en föreläsning där hon som pratade hade följande motto om problem.
Det handlade så klart om mindre problem än de jag har i huvudet just nu för det är klart att i fallet med eventuella världskrig så kan jag inte lägga undan tanken med frasen ”Då är det inte något problem”, men jag kan fortfarande inte lösa problemet. Det ger mig inget annat än huvudvärk och hjärtsnörp om jag tänker på det för mycket så på något sätt måste jag lägga det åt sidan. Inte blunda för verkligheten utan vara medveten, men samtidigt inte oroa mig hela tiden.
Och försöka vara mitt bästa jag. För det är fortfarande min fasta övertygelse att om alla försökte vara sitt bästa jag så skulle vi inte ha så många problem här i världen.
Hugos matte säger
Det där med att tänka på all ondska och maktgalna människor, känner jag igen.
Det är jobbigt och man blir trött mentalt. När mina tankar fastnar i svåra saker både i min närhet och ute i världen, så brukar jag tänka på ”sinnesrobönen ”. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan påverka … osv, du vet säkert vilken jag menar.
Vi får försöka göra vårt bästa i det lilla, men när dom stora elefanterna dansar kan vi inte göra mycket.
Asta säger
Jodå, känner till den. Men ibland känner jag så starkt att det BORDE finnas något jag kan göra.