Sitter här och har just tittat på filmen 100 steg från Bombay till Paris. Den handlar om en indisk familj som kommer bullrandes och ”invaderar” en liten fransk by. Och är fräcka nog att sätta upp en indisk restaurang 100 steg från en fin fransk krog med en Michelinstjärna. Och en indisk kocks som visar sig ha Michelinsmaklökar. Lite så.
Till saken hör att jag sedan tidigare läst boken. Jag tyckte boken väl inte boken var en superhöjdare, men den var småtrevlig och jag tänkte att filmen nog skulle vara något liknande. Och det var den. Tills den började komma mot slutet. För att inte tala om själva slutet. Det är helt annorlunda än i boken. Omgjort till ett sånt där amerikanskt slut. Som måste var så himla lyckligt. Boken slutade inte olyckligt, men den slutade inte med alla rätt på det sätt som filmen gör. Och den slutar helt annorlunda.
Fy fasiken vad besviken jag blir när de gör så. Jag kan förstå att man ibland måste korta ner böcker för att filmen inte ska bli tio timmar lång. Det tycker jag inte är konstigt. Filmer ska inte vara för långa enligt mig. Men att helt ändra på slutet. Det stör mig ordentligt! Jag blev så himla snopen, plötsligt ändrade de hela storyn och dessutom så snabbt. Det var nästan som att oj, nu får inte filmen bli mer än fem minuter till och då måste vi hitta på något sätt att avsluta den. Skynda för tusan, kom på ett snabbt och bra slut! Så kändes det. Faktiskt.
Och ändå är det Lasse Hallström som har regisserat.
Hat inte läst boken, men tyckte filmen var bra. Jag har en egen skala för acceptans av sorgligheter, endast bra filmer eller böcker göre sig besvär. Endast kvalitetsunderhållning göre sig besvär med sorg, av de övriga förväntar jag mig att de spelar efter reglerna och slutar på topp. Är det en bagatell så är det. Jag tyckte slutet var helt väntat, tyckte ändå filmen hade mer handling än väntat, trodde att det skulle vara den klassiska 1-2-3, dvs roligt i början, förvecklingar i mitten och romantiskt och fint och menlöst på slutet. Är fortfarande irriterad på ”sista brevet från din älskade” och det var länge sedan jag läste den. Boken höll helt inte måttet för att vara så sabla sorglig.
Då ska jag inte läsa den boken. Jag vill helst inte ha sorgligheter heller. Höll på att gå åt när jag läste ”Fru Björks öden och äventyr” av Jonas Gardelll. Den var så hemsk så det var inte klokt. Den där känsligheten vekar bli värre med åldern också. Boken 100 steg från Bombay till Paris slutar inte olyckligt, men den slutar inte Hollywoodlyckligt som filmen utan lite mer realistiskt. Eller hur man ska säga.