Som så många andra tänker jag mycket på hur vi hanterar djur på den här planeten. Eller hur vi utnyttjar djur på den här planeten. Instagram och nätet överhuvudtaget har visat upp så mycket grymhet. Visst det finns många som bryr sig, färre som gör något åt det, men det finns många, många fler som inte bryr sig. Som utnyttjar och ser djur som något som bara finns där för vår skull. Som skjuter noshörningen och när de fortfarande lever tar en motorsåg och sågar av dem deras horn. Jag läste att var femtonde minut så skjuts en elefant för sina elfenben. Vad ÄR vi för varelser egentligen.
Jag skänker pengar, men skulle egentligen vilja göra så mycket mera. För djuren på lite närmare håll så försöker vi att köpa ekologiskt. Dvs köpa kött från djur som i alla fall fått leva ett bra liv så länge de lever. Men vi försöker också att äta lite mer vegetariskt. Och än mer sugen på det blir jag när råkar på konton som estherthewonderpig.
Esther är en gris. Som två killar adopterade ilurade att det var en minigris. Och som så småningom visade sig vara något helt annat än en minigris. Hon visade sig vara en vanlig slaktgris. Men som så ofta händer när du väl har ett djur i din närhet, så hade de ju blivit förtjusta i Esther. Och de fattade att om de inte behöll henne så skulle hon förmodligen ätas upp. Så de behöll henne.
Esther fick dem att tänka på att det finns andra grisar. Som inte har lika mycket tur som Esther. Så i förlängningen ledde Esther till att de slutade äta kött. Eftersom de faktiskt inte ville äta Esther. Istället skaffade de en farm på landet där Esther får plats (när de skaffade henne så hade de ett mindre hus inne i en stad).
Hur vet jag allt det här? För att de nu har givit ut en bok om Esther och jag kunde inte låta bli att läsa den efter att ha kikat på killarnas instagramkonto.
Kunde inte heller släppa tanken att vi ibland kanske borde fundera mera på vem vi äter. Vad skiljer egentligen en gris från en hund eller katt? Varför äter vi det ena och inte det andra?
Här är deras familjebild efter dådet i Orlando – och texten till.
We felt compelled to update our family photo today.
Esther is the reason our whacky family looks the way it does. She was born a pig -obviously- and had she not found us, there’s a very good chance she would be somebody’s dinner by now. The simple fact that she was born “a pig”, put her life in jeopardy. As soon as we made that connection, our hearts shattered, and we knew we needed to do something about it.
But yesterday, I found myself feeling like my own life might be in jeopardy, just because I was born gay. Just for a minute, I felt like I assume Esther would feel, if she had full comprehension of what was happening to her kind. It was an awful feeling to have, and nobody should have that kind of power over somebody else.
Thankfully, the smiling face of a 650lb pig, reminded me that there is still kindness in the world. So we’ll hang our new family portrait, and we’ll be proud of it. We’ll celebrate the life we live, and the accomplishments we’ve made together. Because no human -or animal- should live in fear for being who they are.This is my family, and I’m proud of it.
Xo
Jag funderar också ofta på vad det är som gör att vi tror att vi har rätt att behandla djur på ett så fruktansvärt grymt sätt bara för att få det vi vill ha (och tjäna pengar på det). Det är som att girigheten inte har några gränser och det känns som att människor verkligen kan göra vad som helst bara för att bli framgångsrika. Tycker storyn med Esther är så himla fin och jag funderar precis som du på varför människor aldrig ens skulle överväga att äta en hund eller katt, medan de gladeligen stoppar i sig grisar och kossor. Konstigt det där. Bra inlägg för övrigt! Kram
Ja, ibland känns det så nedrans hopplöst bara. Hur vi, som ras, behandlar både andra människor och djur. Och natur.
Vilket bra inlägg, läser din blogg ofta och gillar den.
Tycker också att vi ska respektera varandra, djur och natur. Skulle vilja bli helt vegetarian, men så långt har jag inte kommit än.
Det är väl som vi – vi jobbar väl också på det där med att bli vegetarianer, men är inte riktigt där ännu. Ändå är det ganska lätt idag – det finns så många olika produkter. Jag var vegetarian en gång i min ungdom (då för några hundra år sedan) men jag fick proteinbrist. Det fanns inte så mycket att köpa, proteinet var mest bönor och ärtor som du fick koka själv och jag som var 18 år hade inte det tålamodet. Idag är valmöjligheterna stora.