Idag när jag vaknade så grät jag. Och kände en enorm saknad efter Iggy. Jag måste ha drömt om honom. Han har varit borta länge nu, men jag saknar honom fortfarande nästan varje dag. Han var speciell för mig. Kan inte förklara varför, men han var det. Häromdagen när jag gick ner för trappan och tittade på räcket som maken satt upp så tänkte jag på Iggy.
Vårt gamla räcke i trappan var inte byggt enligt några byggregler. Förutom att det var för lågt så var det för långt avstånd mellan pinnarna. Det ska inte vara mer än 10 cm mellan pinnarna enligt byggregler. Så när vi planerade det nya räcket kände vi att vi var tvungna att följa reglementet. Vilket kändes lite tråkigt för det skulle innebära att Iggy inte längre kunde hälsa på oss i trappan som han brukade göra.
Men vi bestämde ändå att tyvärr så måste vi nog följa reglerna i alla fall. I mitt huvud så tänkte jag att eftersom våra renoveringar brukar dra ut på tiden så kanske inte Iggy finns längre när räcket kommer upp. Tyvärr hade jag rätt. Men när maken satte upp handledaren nu sist och det liksom blev ett räcke på riktigt så blev minnet av Iggy i trappan så starkt. Hur han stannade där och så gosade vi en stund innan vi fortsatte ner för trappan.
Maken pratade häromdagen om att han gått förbi grillplatsen vid mossen. Och liksom jag tänkt på Iggy. Som hittade massor av korv där en gång och sedan hela livet hoppades på att hitta korv där. Han hittade aldrig korv igen, men hoppet dog inte. Men precis som maken tänker jag på Iggy varje gång jag går förbi grillplatsen.
Idag blir nog en jobbig dag.
Det hjälps inte – man har sina favoriter, utan att för den skull tycka mindre om de andra. Min Pyralig var speciell och jag saknar henne fortfarande. Siri är helt OK – men hon är inte Pyralig.
Ja, precis så är det. Vissa prickar precis rätt i hjärtat och det går inte att förklara varför.