Jag är inne i badrummet på övervåningen. Kikar in mot sovrummet och ser våran säng. Under vår säng finns bara dammråttor. Ingen liten hund som kryper fram när han får syn på mig.
Jag går ner för trappan. Lite mer än halvvägs ner kikar jag upp på den övre halvan. Där är bara en trappa utan räcken. Ingen liten hund som viftar på svansen och vill ha lite gos.
Pastagrytan står i köket när vi har ätit klart. I botten av grytan ligger det några bitar penne kvar. Jag börjar plocka upp dem när jag kikar ner och ser att ingen liten hund står där och väntar och vill ha dem.
Vi har beställt hem pizza. Som vanligt skär jag bort pizzakanterna för jag orkar inte äta en hel pizza och tycker bättre om mitten av pizzan än om kanterna. När jag är klar kastar jag pizzakanterna. Här finns inte längre någon liten hund som älskar pizzakanter.
Jag ska gå ut med Ville och står i förstugan. Där står också Ville som visst är glad för att gå ut, men han är inte superentusiastisk. Där står ingen liten hund som är överlycklig och bankar med svansen mot ytterdörren. Det är bara inte lika roligt att gå ut.
Det har gått sju månader, men saknaden är nästan lika stor som i april. Fast kanske inte hela tiden.
Jag vet inte om jag vågar skaffa någon mera hund. Kanske jag inte har kärlek så att det räcker till en till. Eller kanske jag inte orkar förlora en till.
Den vi hade var ju så himla bra.
