Kärringen fixade det!

Ganska länge nu har jag försökt uppnå ett mål. Målet är att jogga fem kilometer eller i 30 minuter. Relativt snabbt kom jag fram till att så långsamt som jag springer så fick målet bli att jogga i 30 minuter, fem kilometer får bli ett senare mål. Så det har jag jobbat på ett bra tag nu alltså. Jag har gjort försök med det här förut, men det brukar sluta med benhinneinflammation eftersom jag tar i för mycket. Denna gången hade jag bestämt att jag inte fick ta i för mycket. Jag hittade ett bra program på nätet NHS Couch to 5K running plan. Det programmet går ut på att du ska kunna springa i 30 minuter eller, om du är snabbara än jag, fem kilometer efter nio veckor.

Det här programmet har jag laddat ner och har försökt att springa tre gånger i veckan. Under tiden har jag varit sjuk ett antal gånger. Vilket inneburit att jag fått göra uppehåll och sedan när jag började igen fick jag alltid backa minst en vecka i planen. Vid ett annat tillfälle sprang jag när jag var alldeles för trött och snubblade på en rot, ramlade på sidan och lyckades spräcka ett par revben. Då blev det ett lite längre uppehåll. Jag fick emellertid reda på att min klocka uppfattar fall. Klockan frågade mig (skriftligen, inte muntligen) att den känt av ett fall och undrade om jag var OK eller om vi borde ta kontakt med någon. Jag meddelade den att det var OK. Gick aldrig till doktorn eftersom jag spräckt revben förr och lärt mig att om det inte påverkar andningen så gör de ingenting.

Fallet lärde mig också att inte springa när jag är ordentligt trött. När du är yngre kan du tvinga dig att köra lite till när du är trött, jag tror inte det är lika enkelt när du har kommit upp lite i åren. I alla fall inte för mig. När jag kom tillbaka efter den smällen så fick jag backa i programmet igen.

I början var det lätt att följa programmet helt enligt plan, då gick det ut på att springa några minuter, gå några minuter och sedan springa några minuter igen. Vartefter veckorna gick så blev springminuterna flera och vissa veckor fick jag upprepa tills det kändes helt OK innan jag gick vidare till nästa vecka. Så med sjukdomar, skador, och upprepning av veckor så har det här tagit mycket mer än nio veckor. Jag har inte räknat dem. Bara segat på. Jag har också fått konstatera att det är inte spikrakt. En gång klarar jag kanske 28 minuter, men nästa bara 23 osv. Det går helt enkelt lite upp och ner.

Men idag har jag gjort det. För första gången klarade jag av att springa 30 minuter i ett sträck! Det kändes så in i bombens bra. Ville och jag fick jubla lite. För ja, Ville har varit med mig på den här resan, hela vägen. Ett tag var även Iggy med, men han kommer aldrig mer.

Det har varit träning för Ville också. Jag fäster kopplet i bältet till midjeväskan (ja, jag har en midjeväska, där jag har mobilen och bilnyckeln) och så har han fått lära sig att springa framför mig. Men i min fart, han får inte dra, bara springa lagom fort så att kopplet är lite lagom spänt så att ingen av oss trampar på det. Han har lärt sig att när jag säger ”Nu springer vi” så får han inte stanna och lukta eller kissa utan då ska han trava på tills jag säger ”Nu går vi”. Då vet han att han får göra lite som han vill igen. Utöver det försöker jag lära honom höger och vänster. Det finns ju några olika rundor att springa och vi springer inte alltid samma. Och eftersom han springer framför mig är det han som får svänga först. Så höger och vänster kör vi på med. Jag tror att han fattar det ganska bra nu. Faktum är att jag tror att han tycker att detta är en arbetsuppgift. Sköter sig så himla bra.

Och nu har vi alltså klarat av att springa 30 minuter tillsammans. Det kommer fortfarande inte att vara självklart att jag klarar 30 minuter nästa gång, men nu har jag gjort det en gång, så jag vet att jag kan.

Grattis till mig.