Igår åkte maken och Ville på träning på kvällen. Det tyckte Iggy var höjden av fräckhet. Att lämna honom hemma alltså. Att jag var hemma var ingen tröst. En stund efter att de åkt skällde han vid dörren och ville ut. Jag tänkte att han ville ut och kissa. Han behöver göra det lite oftare nu för tiden eftersom han äter vätskedrivande medicin. Brukar gå ut med honom innan jag går och lägger mig, vilket kan vara både tolv och ett på natten. Gör jag inte det så kan det hända att han väcker maken och vill gå ut vid tretiden någon gång. Nåja, tillbaka till igår. Det visade sig att han inte alls behövde uträtta sina behov. Han ville gå ut och kolla om inte maken och Ville skulle komma hem igen.
Då ligger han så här. På ett trappsteg och kikar under räcket mot infarten och vägen neråt. Det är där de kommer när de kommer hem igen. Därute låg han säkert en timme innan han ville komma in igen.
Jag tänkte att jag skulle ta ut honom på en promenad. Klädde på mig och vi gick iväg. Men bara upp för backen. Han kollade bakåt hela tiden och när jag började svänga när vi kommit upp för backen kom han på att han inte kunde se hem om vi fortsatte så han vägrade. Bara att gå hem igen. Så fick maken gå en runda med båda hundarna när han och Ville kom hem igen.
Så även en hund kan känna sig lite övergiven ibland.
Lämna ett svar