Sitter och lyssnar på en bok – En instängd man av Per Hellgren – där handlingen utspelar sig dels 1958 och dels 1965. I boken, som är en deckare, undersöker de hur någon skulle kunna ta över någon annans identitet. I den vevan pratar de om pastorsexpeditioner. Jag brukar normalt inte känna mig så gammal, men när sånt där dyker upp så förstår jag att jag har några år på nacken. Vi fick faktiskt gå till pastorsexpeditionen för att få ett ID-kort. Ja, de fixade inte ID-kortet, det gjorde banken (bara det!), men på pastorsexpeditionen fick jag ett bevis på att jag var jag och med det personbeviset fick jag sedan gå till banken för att få ett ID-kort. Tills det var dags för körkortet, då behövdes inte det där id-kortet längre. Idag vet jag inte hur du gör för att få det där allra första id-kortet.
När jag började skolan gick vi även i skolan på lördagar. Jag minns inte om vi gjorde något speciellt på lördagarna, men vi var i skolan. Det gällde bara mitt första skolår, sedan kom det någon reform som ledde till att det blev femdagars vecka. Läste att de samtidigt ändrade läsåret från 39 veckor till 40 veckor. Det minns jag inte, det läste jag bara.
Under mina första år var det vänstertrafik. Det minns jag inte heller, men jag inbillar mig att jag minns när vi bytte till högertrafik. Jag minns definitivt när pappa och jag åkte bil och bromsarna gick sönder, pappa fick köra på speciella gator för att hamna någonstans där bilen skulle stanna av sig själv. Har ingenting med vänster- eller högertrafik att göra, men jag minns det.
Jag kommer ihåg månlandningen. Minns att jag satt på golvet nära TV:n och tittade. Jag var väldigt närsynt, något som inte upptäcktes förrän jag började skolan, så jag satt alltid väldigt nära TV:n. Även efter att jag fick glasögon kunde jag sitta där på golvet framför TV:n, en inarbetad vana helt enkelt. Var inte speciellt gammal, men var tidigt intresserad av rymden så månlandningen finns faktiskt där i huvudet, som ett eget minne. Annars är många minnen sådant som jag fått berättat för mig. Förmodligen så många gånger att jag tror att det är mina egna minnen. Min syster (som var 12 år äldre än mig) och min mamma hade en förmåga att ofta påminna mig om saker från min uppväxt. Men det finns ändå något litet som gör att jag åtminstone tror att jag vet vad som är mina egna minnen. Men jag är inte alltid säker.
Plockgodis var att stå i luckan till kiosken och peka. “Jag vill ha två såna och en sån och fem såna och tre såna”. Det var noga uträknat redan innan du kom till kiosken hur mycket dina pengar skulle räcka till. När försvann förresten nästan alla kiosker? Nu finns det bara några enstaka korvkiosker kvar. Å andra sidan så saknar jag dem uppenbarligen inte eftersom jag inte ens märkte att de försvann.
Jag tror att en anledning till att jag inte känner mig så gammal är att jag inte är speciellt nostalgisk av mig. Funderar inte så mycket bakåt. Lever mycket i nuet. Men den här boken fick mig av någon anledning att göra det. Tänka bakåt alltså. Fanns en hel del igenkänningsfaktorer i den.
I övrigt så tyckte jag nog att boken var så där. Men väl värd en läsning.
Och nu tillbaks till idag.
Lämna ett svar