Nyss var det tisdag och Ville blev opererad. Och nu är det lördag. Jag kan garantera att det har inte varit händelselöst däremellan. I tisdags fick jag också äntligen mina nya glasögon. Vilken fantastisk känsla att äntligen kunna se vettigt igen. Jag har dock blivit så van att ta av mig glasögonen vid vissa tillfällen för att kunna se att jag tar av mig de nya glasögonen vid samma tillfällen. Trots att jag kan se nu. Konstig vana som liksom inte släppt.
Vi har haft flera dagar med otroligt hemsk halka här. Det har regnat och frusit och så har det dessutom varit underkylt regn. Jag har varit väldigt nöjd att jag haft mina nya piggaskor. Jag köpte ju nya den här vintern eftersom mina gamla började bli väldigt obekväma (men så var de också tio år gamla). Och de nya har varit riktigt bra. Den här gången var det riktig isgata och jag bara travade på. Sällan som det blir så här kompakt is som det varit nu.
Vid ett tillfälle mötte vi ett par som var ute och gick iklädda gympaskor. De var som Bambi på hal is och jag kände igen försöken att gå på gräset vid sidan av gångarna för att inte åka omkull.
Ville har då inte haft något ont av sitt sår i magen. Dagen efter operationen ville han sätta igång precis som vanligt. Hoppa, studsa, springa som en galning. Vi har varit tvungna att begränsa hans möjligheter genom att sätta ner honom i en bur av kompostgaller när det började bli för svårt att hålla honom i styr. Vi känner oss som hemska människor. Begränsa allt det roliga för en valp. Jag får hjärtat i halsgropen varje gång han börjar studsa omkring. Livrädd att såret på magen ska gå upp. Vi får vara så o-roliga vi bara kan. Inte för att jag är så himla rolig i vanliga fall, men nu får jag försöka att inte vara lite rolig heller. Istället för att busa ordentligt får vi busa tråkigt. Positivt är i alla fall att den dietmat han måste äta tydligen är jättegod.
En annan sak är att han än så länge inte haft någon tendens att slicka på såret. Så det har räckt att ha bodyn, han har bara behövt ha tratt väldigt lite. I början, tills vi märkte att han inte försökte komma åt såret. Det är nästan som att han inte ens vet om att det finns ett sår där. Verkar inte ha det minsta ont. Viket väl är det som gör att han inte bryr sig ett dugg utan vill hoppa och leka och springa som en toking. Veterinären hade skrivit att Ville fick gå korta koppelpromenader. Vet hon hur en valp är? Han kan studsa till och med i sitt kompostgaller. Mycket av den socialisering vi tänkt göra blir framskjuten. Det är naturligtvis inte någon katastrof, men lite synd. Det får blir lite senare bara. Och titta bara hur fint han sover när vi varit o-roliga ett tag.
Lämna ett svar