Idag är det lördag och sedan är det söndag. Och sedan är det söndag igen. I alla fall nästan. Det är en måndag som är som en söndag. Och det är ju bra. För jag har vänt dygnet helt och hållet. Eller inte egentligen, men jag har haft ett enormt sömnbehov den här ledigheten och har sovit länge på morgonen. Alltså kommer det att bli lite segt att behöva ställa klockan på tisdag. Fördelen är att det faktiskt är en tisdag, så det blir en något kortare vecka.
Igår var jag hos frissan så det har blivit fixat både tandläkarbesök och frissa den här ledigheten. Något har jag gjort. I övrigt har inte mycket hänt. Jag hade lite planer, men det blev inte något av dem. Strax innan ledigheten lyckades jag ju gå och halka omkull igen (hur ska det bli när jag blir gammal på riktigt?) och måste ha sträckt en muskel i låret för jag har haft rejält ont under ledigheten. Äntligen har det börjat släppa dock, lagom tills jag ska börja jobba igen. Visst är det härligt? Men att ha ont leder till trötthet och leder också till att det har inte blivit så många långpromenader som jag hade tänkt mig. Vilket leder till kanske ett något sämre humör. Jag skulle behövt lite mer ledighet. Nu, när jag blivit bättre så att jag kunde använt den där ledigheten. Men, men det kommer väl nya ledigheter.
Nu är det januari och då börjar mina sinnen tänka att det ska bli vår. Med de nya väderförhållanden vi har så är det inte så lätt att veta när vi kan förvänta oss vår riktigt. Vi har inte haft vinter ännu. Visserligen är det minusgrader idag (läs typ en), men det regnade igår och imorgon ska det bli plus igen. Vi har haft den här typen av “vinter” någon gång förut, och det året så blev det istället riktig vinter väldigt sent och vi hade vinter långt in i april. Det var som så att vi hade minusgrader och två veckor senare var det tjugo plus. Gick från vinter direkt till sommar och blev liksom aldrig någon vår. När det nu ändå har gått så lång tid som det har gjort så vill jag naturligtvis inte att det ska bli vinter nu. För då vet jag aldrig hur länge den kan tänkas vara. Men oavsett så vill hela mitt intre ha vår nu. Så är det varje år. Mitt förnuft vet att det inte blir så, men det hjälper inte, för hela resten av mig (alltså det som finns förutom det sunda förnuftet) vill ha vår. Och det innebär att ju längre våren dröjer desto jobbigare blir det att vänta.
Men ändå. Vi hoppas på januari, februari och sedan vår.
Det sägs att hoppet är det sista som dör…
Lämna ett svar