Jag är av den åsikten att jag vill vara en schysst medmänniska. Kunna hjälpa till, i det lilla, där det behövs. Inte skada någon i onödan. Men det verkar som att vårt samhälle börjar bli mer och mer osäkert. Då tänker jag inte så extrema saker som terrordåd utan sådant som är i vardagen.
Jag skulle till exempel inte stanna längre om någon står och viftar i vägrenen med en bil som verkar trasig. Det hade jag garanterat gjort för ett par-tre år sedan. Att hjälpa någon som ligger ner på ett ställe där det inte finns några andra människor tror jag inte heller att jag skulle våga göra längre. Det hade jag också gjort för ett par år sedan. Tack och lov använder jag nästan aldrig uttagsautomater längre, skulle jag göra det så skulle jag se till att göra det någonstans där det finns många människor.
Vad är det för tråkigt samhälle vi håller på att få? Ett samhälle där var och en ska se till att hålla sig för sig själv och skita i andra. Ett egoistiskt samhälle. Vi använder sociala medier för att vara elaka mot varandra, för där kan vi göra det utan att se någon i ögonen. I många fall kan vi till och med göra det utan att tala om vem vi är. Inte bara egoistiska utan även fega.
Jag har SÅ svårt för det här. Jag är ingen supersocial människa, och inte någon god människa heller, men jag vill hjälpa till där det behövs. Och nu är jag mest osäker på andra människor på något sätt. Som Magnus Uggla sjöng, vem i hela världen kan man lita på?
Det är svårt att skriva om det här. Svårt att hitta de rätta orden. Trots att det är något jag tänker ganska mycket på. Hur kan vi få det att vända? Hur får vi ett bättre samhälle. Jag tänker ofta att om jag försöker göra mitt bästa i det lilla och om andra gör likadant så blir det skillnad. Men jag vet inte. Å andra sidan så är det det enda jag kan komma på. Jag är inte beredd att starta ett parti, eller någon organisation. Jag är inte heller beredd att gå och demonstrera stort på gatorna. Därför är mitt enda vapen att försöka uppföra mig så humant jag kan i vardagen. Det måste väl ändå vara värt något det också?
Jag vågar inte heller ge någon lift som står vid vägen. Förr har jag låtit liftare åka med. Själv har jag liftat i min ungdom, när skolan slutade tidigare och ingen buss gick. Nu för tiden vågar inte jag heller stanna. Men om det har hänt en olycka, hur skulle jag göra då? Jag vet faktiskt inte. Jag vet att det finns hjälpsamma människor som stannar och frågar, jag hoppas att jag också skulle våga göra det. Rädsla och misstänksamhet är farligt för ett samhälle.
Men känslan är att det är ett råare samhällsklimat.
Samtidigt möter man också engagerade människor med stora, varma hjärtan. Du uttrycker det bra, att vi får göra vårt bästa i det lilla. Det är absolut mycket värt.
Idag får man väl ringa till polisen om man ser någon stå vid sidan av vägen. För det fall att det faktiskt ÄR någon som behöver hjälp.