Vad är det som gör att jag fortsätter att läsa en bok eller en hel bokserie trots att jag egentligen tycker den är riktigt töntig? Just nu har jag t.ex. plöjt (eller vad kallas det när det gäller ljudböcker?) Denise Rudbergs böcker om åklagarsekreteraren Marianna Jidhoff. Och den är så förbaskat osannolik, något som jag tänker på varenda gång jag läser dem. En åklagarsekreterare och två poliser (av någon rang) ingår i en “hemlig” åklagarutredningsstyrka. Riktigt töntig. Ändå har jag läst alla sex böckerna. Bara så där?
Eller den där töntiga serien Castle som jag tittat på.
En författare av kriminalböcker som blir “konsult” till poliserna. En kvinnlig detektiv som konstant går runt i högklackat. Precis som rättsläkaren. Som när hon går runt på brottsplatserna har sitt långa hår löst hängandes och helt vanliga kläder. Jag menar hur töntigt är inte det??? Och ändå har jag sett på flera säsonger nu när jag fick viaplay gratis i några månader.
Vad säger det om mig?
Kanske att jag ibland tycker det är skönt att läsa eller titta på något med så enkel story att jag inte behöver tänka. Att det inte gör något om jag går och tänker på något annat och missar ett kapitel eller om jag sitter och surfar lite och missar ett halvt avsnitt av Castle. Lite lagom tidsfördriv. Så är det nog.
Jag vet inte. Men nu erkänner jag i alla fall att jag ibland fastnar för riktigt töntiga historier. Och jag skäms inte för det heller. I alla fall inte så mycket.
Lämna ett svar