När jag behöver tänka är det bästa sättet för mig att göra det under tiden som jag är ute och går. Gärna i skogen och helst med hundarna. Emellanåt går jag och pratar med hundarna och förklarar mina olika alternativ för dem. Jag brukar inte få så många svar, men jag tycker det känns som att jag får mycket förståelse.
Just nu har jag haft en del att tänka på. Himla tur att foten fungerar bättre och bättre. Hundarna har fått promenera och de har fått lyssna på mina funderingar. De är väldigt bra psykologer de där. Och när vi stannar och pausar så blir det att sitta nära och få kli. Något som nog är bra terapi för både hundarna och mig. När vi sedan kommer hem så småningom så mår jag ofta lite bättre och har även ofta lyckats reda ut i alla fall lite av mina funderingar. Dessutom litar jag på att ingen av mina promenadkompisar kommer att skvallra om något av det jag sagt.
Mina små psykologer.
Jag känner igen det där, även jag inte promenerar med mina pälsklingar. 😉
Ofta har jag för- och emotdiskussioner med mig själv när jag kör bil, dessutom. Endast i dagsljus och med bra före, förstås.
Det där i bil känner jag också igen. Även om jag inte har anledning att köra så långa sträckor så ofta. Lite skillnad när man bor i dina trakter.
Även OM jag inte promenerar…, ska det förstås vara. Det är inte lätt att gå med katt i koppel.
Så där kände jag också förr, när jag var ute och gick, helst i skogen. Det var som att tankarna klarnar och man löser problem som har känts väldigt olösliga hemma.
Ja, det är så mycket lättare för tankarna att snurra runt fritt när man promenerar.