Nu för tiden går i princip alla runt med en kamera. På ont och gott. Som fotograferna brukar säga så är den bästa kameran den du har med dig vilket innebär att du inte missar rätt ögonblick. Samtidigt så påstås det att det vid olyckor har blivit viktigare för människor att fotografera eller filma olyckan innan man hjälper till. Vilket i och för sig förmodligen mer beror på att vilja ha något sensationellt att få visa upp på något socialt media än på att alla går runt med en kamera. Oavsett så är det en otäck utveckling. Av människan då och inte av kameran. Jag har ju någon slags idealistisk syn på människan och kan inte ännu sluta hoppas på att den, som ras, håller på att bli bättre. Och jag håller fast vid det trots att det inte finns så där jättemycket bevis på att det går åt det hållet.
Själv fick jag en ny kamera i min mobil som jag köpte. En som påstås vara ganska bra för att vara i en mobiltelefon. Den har dubbla kameror som är så inne nu i mobilvärlden och den ena har en vanlig vinkel och den andra har en vidvinkel. Jag var tvungen att testa nu när det i den gråa trista hösten plötsligt var några sekunder blå himmel. Och inte ansträngde jag mig, jag gick bara fram till fönstret och knäppte av inåt trädgården. Men så här blev det med en vanlig vinkel.
Och när jag slog om kameran till vidvinkel blev bilden, från precis samma ställe innanför fönstret, så här istället.
Ganska fascinerande tyckte jag. Att en kamera kan ta in så mycket mera eller mindre bara på grund av olika objektiv i en kamera.
Vad detta har att göra med huruvida mänskligheten håller på att bli bättre eller värre har jag ingen aning om, men kanske det också är vanlig vinkel och vidvinkel.
Så mycket krig och elände som det finns i världen, så kan man ibland känna hopplöshet inför den mänskliga rasen. Men det finns också mycket godhet och änglar i vardagen. Våra barn, som nu är vuxna,
bor på varsitt gruppboende, när jag tänker på personalen där känner jag värme och tacksamhet över att dom finns. Så engagerade och så mycket kärlek och respekt dom visar både dom boende och oss anhöriga. Det gäller också daglig verksamhet. Då känner jag att det finns hopp.
Ja, jag tror att man måste hoppas. Vad ska vi annars göra?
Bättre än när de slängde folk till lejon förr, nu finns det ändå en allmän åsikt att slänga folk till lejon bör man inte göra, man gör i vilket fall som helst inte slängarna till senatorer och sätter lagerblad på deras skallar. Det är jobbigt dock att demokrati och antikorruption inte har den spridning man hade kunnat förvänta sig 2016. Folket, gruppens bästa, har inte så stort genomslag och är lätt att kväsa. Verkligheten kan dock skildras, och delas, och jag tror att våra bilder kan få empatin att öka. Vi lever trots allt i den bästa av världar.