Jag tänkte att jag skulle rekommendera en blogg för en gångs skull. Den är lite jobbig att navigera i den här bloggen, men om du tar dig tid så tror jag att du kommer att uppskatta den. Den skrivs av Dagny som faktiskt är 104 år gammal. För att hitta till hennes blogginlägg så får du gå till den sist inlagda sidan – syns till vänster – och så scrolla dig neråt. När det börjar bli för många inlägg på en och samma sida så skapas det en ny sida.
Jag blir glad när jag läser den här bloggen. Dagny är alltså 104 år gammal och pigg och alert. Hon påstår aldrig att det var bättre förr och hon har många tankar. Det kommer så gott som ett inlägg om dagen. Så här skriver hon t.ex. om skolan.
För en tid sedan fick jag frågan om hur skolan var på min tid och kan svara att den i mångt och mycket skiljde sig från nutidens skola. De flesta ungar var glada över att gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Vi började i det som kallades för småskolan året vi fyllde 7 år och gick därefter i folkskolan som var obligatorisk och den avslutade vi på min tid det åttonde skolåret. Den som ville studera vidare gjorde det vid Läroverket. För att komma in där måste man betala terminsavgift, vilket gjorde att fattiga studiebegåvningar inte hade råd att fortsätta sin skolgång. Själv gick jag mina två sista skolår på en privat skola, som bekostades av donationsmedel. Den var en typ av Läroverk och jag var glad för att jag hade tillräckligt höga betyg för att bli antagen som elev. Jag hade gärna velat fortsätta studierna men min pappas död satte stopp för mina planer. Det är ingen mening att gräma sig efteråt men jag blir ledsen varje gång jag tänker på de ungdomar som idag inte tar vara på studiechanserna de får alldeles gratis. När jag gick till skolan som sju-åring hade jag en griffeltavla och ett paket smörgåsar i skolväskan. Skolluncher var ett okänt begrepp. Lärarinnan var en auktoritet och man hälsade vördnadsfullt på henne varje morgon. Hon satt bakom sin kateder på ett upphöjt podium framför den svarta tavlan med en lång pekpinne i handen. Med den kunde man få smäll på fingrarna om man var ouppmärksam. Vissa lärarinnor använde pekpinnen flitigt medan kollegerna var lite snällare. Numera är skolaga helt förbjuden och ingen förälder får heller slå sina barn. Jag kommer aldrig att säga att det var bättre förr i världen, för det var det inte. Det fanns inte ens kameror för vanligt fok och tack vare att de finns nu kan jag illustrera mina inlägg.
Vill du kolla in hennes blogg så gör du det på http://www.123minsida.se/Bojan/.
Det är fantastiskt att se att det går att få vara så frisk och rörlig i en sådan hög ålder. Jag tänker emellanåt med skräck på att bli gammal, inte så mycket för åldrandet i sig utan på risken att bli dement. Eftersom mamma blev det och hennes äldre syster blev det så ligger det i släkten. Därför blir jag glad över en sådan här knalltant.
Lämna ett svar