En tur i sjukvården

Jag vet inte om det har framgått, men jag var INTE nöjd med sjukhusvården när jag var inlagd för min blindtarm. Och igår kändes det nästan som att jag blev lite bönhörd för jag fick en enkät om mitt sjukhusbesök. Nu får jag i alla fall berätta vad jag tycker och så är det upp till dem om de vill lyssna eller inte. Och nu när jag faktiskt börjar känna mig ordentligt klar efter den där operationen så fick jag för mig att skriva lite mera om mina erfarenheter här. Jag blev alltså  opererad för en brusten blindtarm den 1 mars och fick då tillbringa  drygt fyra dagar på sjukhus – åkte in akut på måndagen och åkte hem på fredagen. Viss del av tiden på sjukhuset var jag mest borta eller hade väldigt ont och då  fanns jag väl mest. Den mesta tiden var jag dock vaken och även om jag hade ont emellanåt och hade feber emellanåt så har det funnits mycket tid att tänka. På vad jag varit med om, om vad jag tycker om det jag varit med om och vad jag drar för slutsatser.

Tycker jag att Sverige har den bästa sjukvården i världen? Det vet jag så klart inte eftersom det är den enda sjukvård jag använt mig av, men jag hoppas verkligen inte att vi har det för då måste sjukvården i resten av världen vara riktigt dålig. För ja, ska jag säga vad jag ärligen tycker så är det att jag inte är imponerad av det jag varit med om. Och då anses tydligen det här sjukhuset ändå vara ett av de bättre. Det finns duktiga människor där, de är engagerade och gör sitt bästa, det tvivlar jag inte på. Åtminstone de flesta, efter många turer med mamma till sjukvården så träffade jag  på ett antal som inte borde haft det jobb de hade, men ändå, de flesta är bra. Men var är de duktiga administratörerna? De som borde se till att verksamheten flyter? De som ska se till att det är ordning och reda? Har man helt glömt att anställa dem? Eller är det som på många andra ställen? Ta en duktig läkare och sätt honom/henne som chef för att leda verksamheten? Något som är en helt annan sak än att vara läkare? Jag vet inte, men jag skulle velat utreda den där sjukvården, för att se hur den skulle kunna bli bra. För det tror jag, men det krävs ett gäng bra verksamhetsutvecklare på det där stället.

Jaha, varför är jag då själv inte nöjd? Det ska jag berätta. Och då ska jag bara hålla mig till just den här erfarenheten. Jag har annars fler.

På måndagen får jag alltså väldigt ont i magen. Eftersom jag uppenbarligen inte hade alla hjärnceller där de borde vara så tog de mig ganska lång tid att fatta att det inte rörde sig om vanlig magkramp, sådan som jag kan ha ibland. Inte förrän framåt kvällningen framstod det klart att all smärta var på höger sida om magen och att jag dessutom började få feber. Då fattade jag. Ringde till sjukvårdsupplysningen som skickade mig till akuten.

På akuten löpte saker och ting på bra, det måste jag säga. Och det är faktiskt min allmänna uppfattning på akuten, att där löper det på bra. Du kan få vänta, men då hänger det på att det du har inte är så akut.

Vid halvett på natten så röntgas jag. Efteråt får jag veta att mina röntgenplåtar tydligt och klart hade visat att det rörde sig om en blindtarmsinflammation. Ändå väntar man med operation till klockan åtta på tisdag morgon. Och då brister också blindtarmen så att jag, istället för att ha en vanlig blindtarmsinflammation alltså får en brusten sådan.

Sedan undrar jag vad de förväntar sig av en som människa i de där situationerna. Jag kommer till en operationssal efter att ha haft en stegrande smärta i nästan ett dygn och så håller alla på att presentera sig. Hej jag heter Olle och är narkossköterska, hej jag heter Emma och är narkosläkare, hej jag heter Peter och är också narkosläkare, Hej jag heter Kalle och jag ska operera dig etc etc. (Observera, detta är påhittade namn. Eller inte. Har inte en aning om vad de egentligen hette). Och det enda jag tänker är ”Jag skiter i vad du heter, ta bort den där eländiga smärtan”.

Framåt förmiddagen någon gång så vaknar jag till. I en jättelik sal som är nästan folktom. Därför att alla är på kurs får jag veta. I den jättestora salen finns i alla fall två väldigt trevliga personer som väl ska se till att jag ska vakna och andas ordentligt och allt vad det nu är. De går runt och pratar och är trevliga, jag får bubbla i en flaska med vatten (för att se till att jag andas ordentligt och får igång syreupptagningen i blodet får jag veta senare). När jag fortfarande är ganska groggy kommer det fram en person och berättar att han opererat mig. Han berättar att röntgenplåten tydligt visat att det var blindtarmsinflammation, han berättar att blindtarmen varit skör och att den brustit någon gång där i samband med operationen och att han rensat bort var. Han pratar något om antibiotika, vet inte om han pratar med mig eller någon annan. Jag vet inte riktigt, inte förrän någon gång lite efteråt så kopplade jag ihop vad han egentligen sagt. Sedan går han. Och sedan såg jag inte honom någon mer gång. Är det meningen att jag ska ställa frågor där? Är det meningen så är det sjukt tänkt, för i det läget är jag fortfarande så seg i huvudet att jag knappt vet vad en fråga är.

Eftersom alla är på kurs så kör de där trevliga människorna från uppvaket upp mig till en avdelning. De förklarar för mig att egentligen så tillhör jag avdelning A, men får ligga på avdelning B eftersom det är fullt på avdelning A. Nu är de tisdag lunch. Hela resten av tisdagen är jag väldigt trött och väldigt seg. Träffar inte någon mer läkare under tisdagen.

När onsdagen kommer vill jag få pratat med en läkare för att få klart för mig vad det egentligen är som hänt och vad som gäller m.m. Jag frågar en sköterska som säger att de brukar gå ronden cirkus tio, men eftersom jag ligger på avdelningen B fast jag egentligen tillhör avdelning A så får jag förmodligen vänta tills de gått färdigt på avdelning A först. Det kommer inte någon läkare. Jag frågar flera gånger under dagen och får beskedet att det ska komma någon. Det kommer ingen. Sista gången jag frågar får jag beskedet att ”Nej, det är för att du egentligen tillhör avdelning A, då brukar de glömma ibland”.

Jag frågar också flera gånger om det där med att få åka hem, de på uppvaket sa nämligen att de trodde jag skulle få åka hem på onsdagen. Men ingen verkar veta någonting, någon säger att eftersom det var en öppen operation får jag förmodligen vänta ytterligare någon dag med att få åka hem. Framåt kvällningen kommer det en sköterska som uppenbarligen varit med ett tag och hon säger att nej, eftersom det var en brusten blindtarm och en öppen operation så lär du få stanna till imorgon. Inte förrän då fattade jag nog att min blindtarm varit brusten, och liksom kopplade ihop med vad kirurgen sagt.

På torsdagen får jag äntligen träffa en läkare. Han frågar mig ”Vad sa de?”. Vilka undrar jag, och fattar att han menar efter operationen. Jag säger att de sa att blindtarmen brast under operationen. Och han säger lite upprört ”Men du har ju ingen antibiotika!” lite som att det var MITT fel. Smart som jag är så sa jag ”Nehej?”

Då tog han prover av olika slag och det visade sig att jag hade en infektion och jag fick då igångsatt en behandling antibiotika intravenöst under ett dygn och jag fick alltså stanna ett dygn till.

Antibiotikan verkade ta för på fredagen fick jag äntligen åka hem. Med en massa annan antibiotika, men i alla fall fick jag åka hem. Och det var skönt. Allt det här kändes dock väldigt rörigt.

När jag åker hem får jag inga förhållningsorder, inga tips, ingenting om vad som kan hända efteråt. Jag kom på att fråga om ett par saker själv, men i övrigt inget. Det enda jag fick var en remiss till distriktssköterskan om att ta stygnen. Plus att om jag får problem så ska jag ringa akuten eller min vårdcentral. Jag får inte heller veta något om hur jag ska bete mig om jag skulle behöva lite längre sjukskrivning.

Efter mer än två veckor efter operationen börjar jag få rejält ont. Det varar i över ett dygn. Jag ringer sjukvårdsupplysningen som skickar mig till vårdcentralen som ser till att någon ringer upp från sjukhuset. Där får jag prata med en läkare som säger att den här sortens värk kan vara ganska normalt eftersom den operation jag genomgått ändå var en ganska avancerad sådan (något som jag inte fattat alls för jag tänkte som så att det var ”bara” en blindtarm).

Hos mig väcker det en hel del tankar.
Först – varför väntar de mer än sex timmar med operationen när röntgenbilden visar tydligt och klart att det är  en inflammerad blindtarm? Det sa nämligen kirurgen att den gjort.

Varför skriver de inte upp att jag ska ha antibiotika? Borde det inte stå i min journal så att de som ska ta hand om mig vet om det? Jag hade förmodligen sluppit en infektion och kunnat åka hem tidigare om de hade gjort det.

Hur kan man ”glömma” att kolla upp patienter bara för de handlat på avdelningen B istället för avdelning A? Och varför får jag inte prata med en läkare när jag flera gånger ber om det??

Och hur kan det komma sig att det inte finns någon broschyr eller muntliga instruktioner om vad jag kan förvänta mig när jag har blivit opererad i magen.

Slutligen kan jag säga att jag upplevde inte att den röran eller de saker de glömde bort mm berodde på att där var för lite människor. Utan på att det verkade saknas ordentliga rutiner. Så innan de går igenom sin verksamhet och ser över hur de arbetar så kommer jag inte att skriva under på att sjukvården behöver fler människor. Börja med att se över effektiviteten och rutinerna. Det är min åsikt och den står jag för. Nu hoppas jag bara att jag ska slippa hamna där igen på länge.