Jag saknar Harry Potter

Jag tycker om att läsa och det har jag alltid gjort. Jag läser det mesta och jag letar alltid efter nästa bok. Men det som jag förmodligen gillar bäst, även om det kanske är något jag inte borde erkänna i min ålder,är fantasy. Fantasy för mig är att liksom drömma mig bort och den bästa fantasyn är sådant jag liksom kan tänka in mig själv i. Jag gillade fantasy långt innan jag visste att det hette fantasy. Mio, min Mio, Den blå knappen, Narnia-böckerna och House of Arden-serien. m fl. Och det har liksom inte gått över ens efter att jag blivit stor.

Det kan kanske tyckas att jag i vart fall borde ha gått över till vuxen fantasy. Och det har jag kanske delvis gjort, jag har tex läst och älskat Sagan om ringen och nu på senare tid har jag tagit mig igenom The Dresden Files och jag har lärt mig att den sort jag gillar bäst heter Urban Fantasy.

Trots det så läser  jag fortfarande gärna Narnia-böckerna, eller en bok av E. Nesbit. Det har definitivt inte gått över. Och när JK Rowling kom ut med Harry Potter fick jag en ny favorit. Precis som maken. Det var verkligen magiskt att ta sig igenom den där första boken. Som väckte upp längtan efter nästa. Och nästa bok kom. Och nästa. Och varje gång så längtade vi, och köpte boken direkt den kom. Innan den hann bli översatt. För att få nästa del av historien.

När den sista boken kom var vi i Italien, i norra Italien. Den dagen de släppte boken så var vi i Bolzano, på en bokhandel och köpte oss en kopia. Sedan tog vi oss till vårt hotell, som var ett väldigt trevligt sådant. Vi hade en egen liten uteplats med vindruvor och inga grannar. I vår lilla trädgård läste först jag ut boken och sedan maken. Jag fick börja för jag läser snabbare.

Och sedan var det slut!

Inga mer Harry Potter.

Och jag har fortfarande inte hittat någon ersättare. Ingen som väcker den där längtan efter nästa bok. Och jag saknar det.

Jag har blivit lite förtjust i avdelning Q böckerna av Jussi-Adler Olsen, de är roliga och ger en viss merkänsla, men nu har jag gått igenom alla. Jag har tagit mig igenom alla Dresden-böckerna, jag har en favoritdeckarförfattare i Michael Connelly och jag letar listor över bästsäljare för att hitta annan bra fiction.  Och jag har hittat bra böcker, det har varit roligt att få tag i nästa bok och nästa.

Jag har hittat enstaka fantastiska böcker, som Water for Elephants- som har det bästa slut som jag tror jag någonsin läst ien bok, The Universe Versus Alex Woods – rolig huvudrollsinnehavare, lustig kompis och ger tankar om dödshjälp, The Unlikely Pilgrimage of Harold Fry – om en man som ska posta ett brev men som istället börjar gå genom hela England, väldigt bra.

Jag har lidit mig igenom Twilight-serien, som jag ville läsa eftersom de var så kända och som jag verkligen avskydde – att det går att få böcker med så mesiga och undergivna kvinnoroller så poppis skrämmer mig nästan. Jag har med lite mera entusiasm läst Hungergameböckerna, i alla fall en stark kvinna. Flera trilogier har jag läst och, som så många andra, funderat på varför alla ska skriva trilogier nu för tiden. Jag har lyssnat på En man som heter Ove och, till skillnad från alla runt omkring mig, blivit ledsen istället för att skratta. Och så vidare…

Men jag har inte hittat någon som kunnat ge mig samma tillfredsställelse som Harry Potter. Samma längtan som Harry Potter.

Jag fortsätter att leta och att läsa, men JK Rowling –

Jag saknar Harry Potter.

Cormoran Strike är ganska blek i jämförelse.