Mammas demens får en att undra hur en hjärna egentligen fungerar. Var kommer alla konstiga tankar ifrån? Mamma har till exempel fått hjälp av min mans bror. Han har inte någon bror såvitt han själv vet. Det fick jag veta en dag när hon bodde här och jag hjälpte henne att klä på sig.
Min man har också hjälpt henne att klä på sig och han är förmodligen duktigare än jag.
“Han är duktig på att hjälpa mig med kläderna.”
“Vem då?”
“Din mans bror.”
“Jaha – ja det är han nog.” Jag har nämligen fått lära mig att man ska inte säga emot eller försöka förklara.
“Är han sjukvårdsutbildad?”
“Nej det är han inte”
“Har han lärt sig själv att bli så duktig?”
“Ja det har han nog.”
En annan dag var min man och jag ute hos henne – hon och jag sitter och pratar och min man bär något någonstans.
“Var är din man?”
“Han är ju där.”
“Är det din man?”
“Ja – det är det.”
“Jag har så svårt att se skillnad på dem.”
“Ja det är inte lätt, de är som tvillingar.” – det är som sagt inte någon idé att säga emot
Och idag var jag och hälsade på henne. Då undrade hon hur min mans bror hade det.
“Jo, han har det nog bra”
“Vad gör han nu då?”
“Äh – jag vet inte jag har inte riktigt koll”
“Så han kommer inte och hjälper dig nu istället när jag inte är där?”
“Nej – det gör han inte.”
Hon är i alla fall helt övertygad om att min man har en bror. Som har varit ute och hjälpt henne. Och som var både trevlig och duktig.
Jag tycker faktiskt det är ganska taskigt av min mans föräldrar att ha dolt för honom att han har en bror.
Ja, vad ska man säga… man får nog, precis som du gör, hålla humöret uppe och försöka hitta något lustigt med alltihop. Det kanske blir lättare då.
Fast… är du SÄKER på att det inte figurerar en brorsa där någonstans i bakgrunden??? 😉
Det blir trots allt lite småroligt när du skriver som du gör.
Det där med nya släktingar kan man aldrig vara säker på. På min mans sida har det i sommar "dykt upp" sex stycken hittills helt okända kusiner… så man vet aldrig.
Men visst är det konstigt att en människa helt plötsligt börjar tror sig se helt nya saker. Och det är inte helt lätt att veta hur man hanterar det.
Ja – jag vet inte, jag kanske är lite vanvördig, men ett sätt att hantera det är att skoja lite. Det gör det hela lite lättare.