Igår kväll satt jag vid TVn och tänkte väl gå och lägga mig. Klockan var redan ganska mycket. Jag hade tittat på 16 blocks med Bruce Willis. Det är faktiskt en ganska bra film. Framförallt har den ett lite överraskande slut. Då började Firman och jag fastnade. Ändå har jag sett Firman kanske 100 gånger – åtminstone känns det så. Varför sitter jag då kvar. Jo för att det finns filmer som har repliker eller scener som jag bara älskar. Och jag kan sitta och titta i två timmar och vänta på den där repliken eller den där scenen. Trots att jag i princip kan hela filmen utantill. Firman är en sådan film. Jag älskar scenen där huvudpersonens bror rymmer med hjälp av lastbilschauffören Elvis. Elvis är någon som bara skymtar förbi, men för mig är han alltså en av huvudpersonerna. Och jag kan sitta och titta på När Lammen tystnar bara för att få höra Hannibal Lector säga "I’m having an old friend for dinner…" och småskratta åt det dubbla budskapet. Eller Lock, stock and two smoking barrels när alla lösa ändar plötsligt bara knyts ihop i slutet. Det är suveränt! Men det skall vara sådant som jag begriper mig på – det skall inte vara outrett, som i Mulholland Drive som bara slutar i ett stort frågetecken för mig. Nope gillar jag inte.
Det behöver inte alltid vara spännande, av någon anledning kan jag sitta och titta på Gigi – en film från innan jag är född och som i sig är ganska tråkig – bara för att få höra Maurice Chevalier sjunga "Fank heaven for little girls" (Obs felstavningen är medveten han sjunger faktiskt fank).
Det fungerar inte att bara höra repliken eller se den enstaka scenen, jag måste alltid se hela filmen.
Slutet på Blåsningen och när Brad Pitt pratar tattarspråk i Snitch. Eller Erin Brockovich, där finns det två scener jag gillar skarpt. Den ena är när hon samlat ihop en massa namnteckningar och kommer med dem till den flotta advokatbyrån med dem och de mycket förvånat frågar hur hon fått ihop dem "I just went out there and performed sexual favors. Six hundred and thirty-four blow jobs in five days… I’m really quite tired" och det jag främst gillar där är nä hon sjunker ner i stolen och säger I’m really tired. Den andra scenen är när hon får den stora checken i slutet av filmen.
Det finns många, många sådana filmer, men jag kommer inte på dem just nu. Oftast fungerar det precis som igår kväll. Jag kommer inte på det förrän jag ser att filmen kommer på TV. Känner direkt kontakten som jag vet att jag har till den filmen. Och risken är stor att jag fastnar. Och är inte det bästa sättet? Att få det som en överraskning? Istället för att planera allting. Vilken tur att jag är ledig just nu så att det inte förstörde min dag att sitta uppe halva (eller mer än halva) natten. Istället fick jag se hur Elvis hjälper Ray försvinner från FBI:s klor. För hundrade gången.
Lämna ett svar