Jag har visserligen inte skrivit så mycket om det, men våran husjakt fortsätter faktiskt så smått. Idag skall två hus kollas in. Det ena av dem känner jag mig riktigt nyfiken på. Men sedan brukar vi alltid hitta något som inte stämmer, eller så känns alltihop fel. Är det verkligen så här besvärligt att hitta ett hus?? Frågan är kanske om vi verkligen vill ha ett hus. Kanske vi inte gillar husen för att vi långt inne i oss inte vill ha ett hus? Det ÄR väldigt praktiskt att bo i lägenhet, mitt i stan. Krånglar något så ringer man vaktmästarn och så får de fixa det. Är man inte nöjd så klagar man och skulle värmepannan gå sönder så märker man inte mycket av det. I ett hus får man ta hand om alla de där sakerna själv. Uj, uj, uj. Så kanske det är så enkelt att vårt undermedvetna inte vill HA något hus? Vem vet.
ETT hus har vi velat ha – men där ändrade säljaren sig och bestämde sig för att inte sälja huset. I övrigt har vi inte hittat något och ändå har vi tittat på ganska många vid det här laget. Har nästan blivit polare med framförallt en av mäklarna. Som skrattar och säger ”bättre lycka nästa gång”. Fast hon har sagt att hon sett människor som hållit på mycket längre än vi innan de hittat rätt. Så vi är nog inte så unika ändå.
Kanske är problemet att vi har för LITE krav? Så när vi tittar på hus så hittar vi hela tiden saker att undra över, saker som vi inte funderat på. Och det här att vi inte bryr oss så mycket om var det ligger utan åker runt och tittar på alla hus som känns som att de tilltalar oss. Kanske det är dumt? Kanske vi borde ha funderat ut ungefär var vi vill bo? Fast å andra sidan så tror jag inte vi klarar av det där. Vi VET helt enkelt inte riktigt vad vi vill ha. Jag tror att vi är så illa tvungna att åka runt och se om det finns något som till sist tilltalar oss. Om inte så får vi väl se det som små söndagsnöjen som vi roar oss med då och då. Och så lär man känna folk! Även om de är mäklare.
Lämna ett svar