Ytterligare en allhelgona

Min mamma bodde här hos oss de sista åren i sitt liv. Ja, den allra sista tiden bodde hon på ett demensboende, men innan dess. När hon gick bort hittade jag en lapp bland hennes saker där det stod att hon inte ville ha någon grav utan att hon ville bli kremerad och begravd på en minnesplats. Så det gjorde vi. Det innebär att hon ligger begravd på en minnesplats här i vår stad. På en väldigt stor och väldigt vacker kyrkogård.

Efter det att hon gick bort så träffades vi syskon, dvs jag, min bror och min syster, hos mig och Maken varje år på Allhelgona. Vi åkte ut till kyrkogården och tände ljus i minneslunden och sedan åt vi en middag tillsammans och umgicks. Och efter att även min syster gått bort så fortsätter min bror och jag att träffas här på Allhelgona.

Nu i helgen var det alltså dags igen. Vi åkte till kyrkogården och vi tände våra ljus. Vi skänkte en tanke till alla våra döda tillsammans med hundratals andra människor som gjorde detsamma avseende alla sina döda. Det känns ganska fint tycker jag och då är jag ändå inte religiös. Men detta har, för mig, ingen religiös betydelse och om jag inte har helt fel så finns det något hedniskt bakom även denna helg.

För mig är det helt enkelt ett tillfälle då du ärar dina döda och tänker lite extra på dem.

Kyrkogården vi åker till är dessutom väldigt stor, den består av flera kullar, det finns vattenkällor och massor av träd. Dessutom finns det under Allhelgona ingen elektrisk belysning där. Bara marschaller och gravljus. Att gå runt där i mörkret är fantastiskt vacker och en verklig hyllning till alla de som inte längre finns ibland oss.

I trädgården tänder vi som vanligt också ett ljus. Där ligger Gandalfs och Iggys aska. De får ett eget ljus varje Allhelgona och de blommor jag hittar i trädgården.

Och nu har vi gjort detta även i år och min bror åkte hem på söndagen, med avskedet: ”Vi ses om ett år.”