Det här är våran bänk som vi har på baksidan. Den har hunnit bli några år gammal där den står. Förra sommaren började den se riktigt illa ut. Mer grön än vit och färg hade börjat lossna. Vi bestämde att det var dags att göra något åt det. När hösten kom var maken duktig och tvättade och slipade den. Sedan var tanken att jag skulle måla den under vintern.
Blev inte något gjort under hösten och efter jul kom Felix. Då kunde jag inte gärna gå ner i källaren och måla. Eller ja, jag KUNDE gått ner och målat på kvällen eller på helgen, men av någon anledning så gjorde jag inte det. Kändes som ett oerhört stort jobb att måla den där bänken. Med linoljefärg dessutom.
Men så en dag så bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Den där bänken stod i källaren och tog plats. Så jag började måla. Och inte var det så farligt som jag tänkt mig. Visst, många pinnar att måla på olika sidor. Sågade till en träbit som jag satte dit där maken varit tvungen att ta bort lite ruttet trä. Det var inte heller så jobbigt, framförallt som jag inte gjorde det supersnyggt, bara snyggt nog. Och så fortsatte jag måla. Det som tog längst tid var torktiden, men under den tiden behövde ju inte jag göra något.
Plötsligt var bänken klar!
Och nu står den där igen. På baksidan av huset. Där jag saknat att ha den.
Tänk vad saker kan växa i huvudet på dig. När du väl bestämmer dig och tar tag i dem så är de oftast inte alls så stora eller besvärliga som de blivit i ditt huvud.
