Idag gick Ville och jag en promenad som vi relativt ofta går med hundarna. Rundan är inte så märkvärdig och stora delar av den går på cykel/gångväg så det är inte någon skogspromenad eller så. Det är en ganska populär promenad för många hundägare vilket naturligtvis leder till en stor mängd trevliga dofter och av den anledningen gillar även våra hundar att gå där.
Just idag tittade jag åt sidan och såg backen. Den här backen.
Det syns inte så himla bra på den här bilden, men det där är en väldigt brant backe. Inte superlång, men brant. Funderade på den idag för den här backen ville Iggy alltid gå upp för. Till och med när hjärtat blev ansträngt och han var tvungen att vila halvvägs upp så skulle han gå upp för den backen.
När du kommer upp för backen finns där en annan gång/cykelväg som ligger ovanför ett bostadsområde och på den vägen går det ännu flera hundar och det är inte ovanligt att det till och med går löptikar där. Och precis av den anledningen skulle Iggy gå upp för den backen, han hoppades alltid att just den dagen så skulle det ha gått en löptik där.
Vi gick inte alltid upp där när han ville det, men ganska ofta och när han började bli gammal och ville gå upp där fick han alltid göra det. Och travade alltid på, med hjärtat fullt av hopp.
Just det kom jag att tänka på idag.
