Idag kom målarna och de har satt igång med huset. Så nu är man lite fånge i sitt eget hus. Det blir ju så när någon plötsligt får möjlighet att titta in genom alla fönster och du kanske inte alltid riktigt vet var de är. Men det är värt det. Målningen varar inte i evighet och sedan när det är klart så är du förhoppningsvis nöjd att du inte behöver lägga all din tid nästa sommar på att måla huset själv.
Just nu sitter vi lite fast på övervåningen. Vi har öppnat verandadörren på glänt så att de kan använda toaletten där, den ligger nämligen precis innanför verandadörren. För att inte Ville ska bli förbannad om de går in så får han och vi (maken jobbar hemma idag) hålla oss på övervåningen.
En helt annan sak. Jag lägger inte ut mycket på Instragram, men jag tittar en del emellanåt. Framförallt på hundar, naturfotografer, mat och keramik. Idag fick jag upp ett flöde jag inte sett tidigare. En hundtränare, eller hundrehabiliterare. Tror jag ska följa honom. Där hittade jag ett, för mig, mycket träffande citat. Som jag skrivit om här så saknar jag fortfarande min lilla vovve så mycket att det gör ont. Därför grät jag en rejäl skvätt när jag såg följande fras på hans Instagram.
Shit, den frasen prickade precis rätt. Och, som sagt, orsakade en del tårar att trilla. Precis så är det.
Sedan ska vi ju så klart inte glömma den hund som finns kvar. Den som maken älskar, men inte jag. Inte så att jag tycker illa om honom, men jag älskar honom inte. Jag tror att han kom hit för snabbt efter att Gandalf gick bort. Oavsett så har han sina positiva sidor och häromdagen kunde jag konstatera att maken hade ställt dammsugaren på fel ställe. Där Ville brukar ligga. Något som emellertid inte hindrade Ville. Han brukar ligga där så han ligger där. Dammsugare eller inte.
