Livet går vidare. På något sätt gör det det. Men än har det inte gått så lång tid att det blivit lättare. I mitt huvud är närvaron av en grå liten hund fortfarande väldigt, väldigt stark.
Häromdagen skulle jag gå ut med Ville. Hade börjat klä på mig ytterkläder, men blev plötsligt väldigt törstig så jag gick till köket för att dricka vatten. När jag stod där och drack vatten kände jag tydligt att någon puffade till mig på baksidan av vaden. Blev lite förvånad, Ville brukar inte vara så otålig när vi är på väg ut, det var Iggys grej om du inte var snabb nog. När jag vände på mig för att säga till Ville att vi alldeles strax skulle gå så fanns det inte någon hund där. Men puffen var ju så tydlig! Så uppenbarligen kan hjärnan spela en väldigt realistiska spratt.
Eller var det en liten hälsning från ett annat universum?
Det var en hälsning från Iggy.
När jag tagit bort min katt Pyralig (a k a Froppisen) såg jag henne i ögonvrån flera gånger och hörde ”kattljud” fast jag var helt ensam i huset.
Ja, det känns som att det faktiskt var det.