Idag satte vi igång stora fönsterputsaruppdraget. Vi har många fönster så det tar en stund. Det finns dessutom en del fönster som inte går att nå inifrån så det måste även klättras på stege.
Maken har klättrat på stege och fixat fönster från det hållet, själv har jag putsat fönster utan stege. Dock med hjälp av en stegpall. Det blir många rutor att putsa, vi har korspostfönster så varje fönster består av fyra delar. Och alla delarna ska även putsas i mitten. Men jag kom riktigt långt med mitt uppdrag. Imorgon fortsätter uppdraget. Om det inte öser ner hela dagen, i så fall det kanske får vänta till fredag. Alla fönster ska i vart fall få en omgång nu. Det kan låta som att vi är superduktiga, men eftersom det är åtminstone två år sedan sist så är det nog mer som så att det började bli en nödvändighet. Fönsterna såg helt enkelt förskräckliga ut, som om det var en film på dem. Men tusan vad de blir genomskinliga efter en putsning. Nästan så att det känns läskigt. Som att det plötsligt blir så mycket lättare att inte bara titta ut, men också att bli uttittad.
Nåja, några dagars regnande så är de inte så skinande rena längre och allt blir som det ska vara igen.
Åhh, putsa fönstren… Jag bytte ju fönster (till treglas) för några år sedan. Easy peasy, bara att vända dem, inget att skruva upp och ta mellan. Tyvärr fick det inte mig att putsa oftare. Men vilket år som helst… 🙃
Jag tröstar mig med att då ser jag verkligen skillnad, när det går långt mellan gångerna. 🙂
Japp, det kan man lugnt säga här. Maken trodde faktiskt att det var minst tre år sedan sist.