Nu har en ny fas börjat. Jag saknar Gandalf, men det gör inte lika ont längre. Några dagar där så gjorde det så ont att jag visste inte var jag skulle bli av. Nu klarar jag av att finnas till igen. Gråter ibland, men det hänger inte i luften hela tiden.
Det är inte bara människor som sörjer. Även Iggy är påverkad, inte lika glad som vanligt.
Inte nära till lek och känner inte speciellt mycket för att träna. Han har dessutom lyckats få en sträckning i ena bakbenet också, så han är ledsen av olika orsaker.
Idag åkte han och jag till mossen, tänkte att det var lite kasst väder och att där inte skulle vara så många människor. Jag hade fel. Där var massor av människor. Massor! Men vi gick turen ändå. Vi fick hålla oss lite närmare varandra än vad vi brukar, men bitvis fick vi ändå vara för oss själva.
Den sista biten fick vi vara helt för oss själva, av någon anledning så går sällan folk just den där sista biten. De går ett annat, enklare håll. Inte mig emot alls, då får vi åtminstone någonting för oss själva.
Jag tycker så mycket om att gå där vid mossen, dessvärre blev det inte rätt känsla idag. Den rätta känslan kräver att vi kan få stanna och njuta med jämna mellanrum. Av stämningen, av den vackra naturen. Utan att det kommer folk som pratar, drar på barnvagnar eller bara är i vägen.
En annan dag blir det vår tur igen.
Lämna ett svar