Att säga farväl

Idag var det min systers begravning. Jag kunde inte vara med, men jag ville ändå säga farväl. Så jag gjorde det på mitt sätt. Begravningen var på förmiddagen så jag tog ledigt från jobbet. Jag tog mig till minneslunden i den kyrkogård dit vi brukar gå till allhelgona. En stor fin kyrkogård.

Mer som en park än som en kyrkogård. Vid den där lilla vattenpölen brukar de sätta upp ett tält till allhelgona och så spelar en orkester musik där.

Jag hade köpt med mig blommor och hade med mig ett ljus. Så samtidigt som det var begravning satt jag i  minneslunden och gjorde det som namnet säger. Jag mindes.

Min syster var 12 år äldre än mig och hon gifte sig och fick barn tidigt. Jag var ofta hos henne på somrarna och hjälpte till med att vara barnvakt till hennes tre barn när dagis och skolor var stängda. Det finns många roliga minnen från det. En gång hade vi varit i samhället och handlat. Vi hade köpt godis som vi åt i bilen tillbaka. Min syster och hennes familj bodde en bit utanför samhället så det tog en stund att åka den biten. Den här gången så räckte inte transportsträckan till att äta upp allt godiset. Så vi stannade på en liten skogsväg och krängde i oss allt godiset. För att vi inte skulle komma hem med godis fast det inte var lördag. Det har vi skojat om många, många gånger. Så jag hade med mig en godispåse till minneslunden. Och jag åt upp allt godiset själv!

Jag kommer ihåg när hon började baka bröd. Gapskrattande ropade hon till mig från fönstret att komma och titta på hennes bröd. Och något hade hänt, för bröden var alldeles platta. Många, många gånger har hon skrattat åt mitt svar. Jag sa nämligen, ”Vad bra, då är det ju bara att vända på dem och bre smör på.”.

Och jag vet inte hur många gånger jag fått höra om den gången jag klättrade upp i ett träd och sedan tappade mina glasögon. Fick ropa på min syster för att få hjälp. Jag var väldigt närsynt på den tiden (har opererat ögonen sedan dess) och kunde inte se tillräckligt bra för att ta mig ner. Hade över -10 dioptrier. Så inte mycket till syn inte.

Jag läste i Lund, och min syster bodde lite utanför Höör. Så jag brukade hälsa på där när jag hade möjlighet. En gång var min syster i Lund och bodde över hos mig. Hon skulle passa min hund när jag skulle tenta. Tror att hon hade tagit tåget dit. När vi drog gardinerna från fönstret hade det kommit massor med snö och jag kom i sista stund till min tenta. Efteråt skulle jag köra hem henne. Vi bestämde oss för att köra ett visst håll ”För det går fortare det hållet.”. Och så började det blåsa. Som det ofta gör i Skåne när det är vinter och snö fick vi snörök över vägen om och om igen. Vi fick stanna många gånger och få bort snö från vägen för att ta oss en liten bit framåt. Varje gång vi var tvungna att stanna skrattade vi och sa ”Vilket tur att vi tog det här hållet för det går så mycket fortare!”

Min syster tyckte inte så mycket om vin. Hon drack väldigt lite alkohol över huvudtaget. Men hon gillade fina flaskor. Så när jag var ute och reste köpte jag ändå med mig vin och alkohol till henne. Men bara om jag hade hittat något som hade en extra fin flaska. Innehållet var inte så noga. När hon fyllde 60 köpte vi henne en sodastreamer. Den användes på kalaset för att göra bubbelvin med!

Eller när min syster och hennes granne, en äldre dam, var inne i Höör och gick runt i parken. De hade delat på sig och plötsligt hör min syster grannen ropa. ”Kom och titta, kom och titta – en blottare!” i glad ton. Jag tror inte blottaren fick riktigt den reaktion han förväntat sig. Han var borta innan min syster kom dit.

Vårt lilla hus var under några år hennes ”sommarstuga” brukade hon skämta om.

Inga speciella saker något av det, men sådana små tillfällen som ändå fastnar och som man kan skratta åt om och om igen.

Sånt och mycket mera satt jag och mindes.