Återigen saknades en bilnyckel. Och jag känner mig alltid skyldig. Det är inte alltid jag som förlagt dem, men det är alldeles för ofta jag. Till sist hittade vi nyckeln och den här gången var det så klart jag! Men nu blev jag sur på riktigt. Tog mig till stora köpcentrat och shoppade mig ett par taggar.
Den där blå ser ni. Den har jag nu kopplat till en app. Är nyckeln i närheten kan jag via appen få den att låta och jag hittar nyckeln. Den lagrar också var nyckeln senast fanns. Men eftersom det oftast handlar om olika ställen i huset så kanske det inte hjälper så mycket. Den säger ju bara att den senast fanns i vårt hus. Inte att den fanns i “ryggsäcken som jag hade på mig när jag åkte till skogen”.
Nu ska vi väl hitta de förbaskade bilnycklarna!!
Åh, bilnycklar på vift – det känner jag igen, men inte nu längre.
Vi, M och jag, bodde tidigare ungefär två mil utanför orten där vi båda jobbade. Eftersom vi jobbade olika tider hade vi två bilar. Det hände mer än en gång att M åkte till jobbet med ena bilen – och den andra bilens nycklar kvarglömda i jackfickan…
Barnen var små och bilstolarna var monterade i ena bilen, så den som lämnade/ hämtade barnen hos dagmamman bytte bil med den andra. Det blev en del “brandkårsutryckningar” för att bara köra hem med bilnyckeln…
Lite kul nu, men inte lika kul när man står med två fullt påklädda barn som ska stuvas in i bilen innan de hinner börja klä av sig igen, för att det är för varmt inomhus med vinterkläderna på.
Åh, så ytterst irriterande, vilken stress. Men jag håller med det är en rolig historia nu.
Ungefär som när jag skulle hämta Gandalf på hunddagiset och la nyckeln vid bakluckan när jag lyfte in Gandalf. Stängde luckan utan att tänka mig för och Gandalf lyckades trampa på nyckeln så att bilen låstes. Maken hade tack och lov den andra bilnyckeln på jobbet och fick rycka ut snabbt för det var ganska varmt så Gandalf kunde ju inte vara i bilen för länge.