Min mamma sa ofta att det jobbiga med att bli gammal var inte att bli rynkig eller gråhårig, det var att kroppen börjar krångla. Och jistanes vad jag håller med. Det bara bygger på och bygger på verkar det som. En av anledningar till att vi en gång i tiden köpte Iggy var att jag skulle hålla på med agility. Jag tänkte nog inte tävla, men träna. Tyckte det var väldigt roligt, men då Gandalf visade sig ha dåliga höfter så var det inte så bra för honom. Sedan gick det som det gick. Ungefär när Iggy var tillräckligt gammal för att börja med agility så var jag för gammal. Eller kroppen. Det började ju med hälsporre, sedan var det inflammerad sena, brusten blindtarm, spräckta revben etc. Och så fick jag artros. I höften och troligen i knät också i samma ben. Eftersom jag går med foten utåt, supinerar. Åtminstone är det en bidragande orsak. Jag har haft mycket ont av detta. Detta har dock blivit bättre av att jobba hemma, för plötsligt har jag hittat bra stunder att gympa här hemma. Något som har gjort under för knä och höft.
Maken säger sig också börja åldras, bl a säger han att minnet börjar bli annorlunda.
Och hundarna ska vi inte prata om.
Gandalf har börjat få problem med frambenen. Han har fått ett problem som kallas björntass eller björnfot. Han har börjat få veka “handleder” och går nästan på mer än tassen. Vi fick några (dyra) fotstöd hos veterinären, men Gandalf kan inte gå med dem. Vi har köpt några billigare som vi ser ger lite stöd, men det är så klart inte bra. Och han hade ju redan artros i höften han också. Högra precis som matte.
Iggy har ju varit frisk och kry. Tänkte vi. Så fick han sin vaccination, då säger veterinären plötsligt att han har blåsljud på hjärtat. Lite mer undersökning visar att det är så och nu får han gå på dyr hjärtmedicin resten av livet. Sedan har han lyft ena bakbenet på ett konstigt sätt ibland när vi varit ute och gått så vi kollade det också. Då visar det sig att det var fel där också och han behöver en operation. Som troligen kommer att genomföras ganska snart. Det kommer att bli en jobbig rehabperiod, men efter den ska han kunna bli i princip som vanligt igen. Så just nu är det inte så nedrans muntert.
Mina förhoppningar. Att operationen blir av snart (lika bra att få det gjort) och att Iggys försäkring täcker det hela. Och att Iggys hjärta fixar allt detta.
Det är tillräckligt jobbigt med de egna krämporna, men husdjurens är nästan värre. De kan ju inte tala om var de har ont – och tyvärr blir de inte lika gamla som oss. Men dina vovvar har ännu några fina år kvar hos någon som ger dem ett gott liv, och det är det som räknas! Kram!
Ja, vi får hoppas så. Just nu känns det inte så roligt.