Vi har många gånger träffat en liten hund som hette Rufus. Han gick med sin matte eller en äldre herre. Ingen av dem är bra på att gå så det blev alltid korta promenader för Rufus. Konstigt nog kom Rufus och våra hundar bra överens trots att Rufus var en liten, liten plutt och ilsken på andra hundar. Och konstigt nog gillade även Iggy Rufus, Iggy som brukar bli skitsur på andra hanhundar.
Maken och jag pratade om att egentligen borde vi ta med Rufus på promenad ibland så han får någon längre tur. Maken tog tag i detta och har nu under en längre tid tagit med Rufus på en långpromenad varje söndagmorgon. Förra söndagen var det till och med lite drama då en tik som vi känner hade rymt hemifrån och var i höglöp. Hon sprang lyckligt till maken som stod där med tre hanhundar. Maken ringde och jag fick ta bilen och ta hand om löptiken så att maken med alla hundarna kunde gå vidare.
Idag när maken skulle hämta Rufus så fick han veta att lille Rufus inte finns mera. Han hade tydligen fått åka akut till veterinären och det visade sig att han hade cancer i halsen. Det fanns inte något att göra utan Rufus fick somna in.
Något som faktiskt känns lite tungt i hjärtat.
Jag har ingen bild på Rufus så det blir en liten bild av hans kompisar istället. Från skogen där Rufus varit med och gått.
Ha det så gott i hundhimlen Rufus.
Hugos matte säger
Tänk, va bra att din man tog med Rufus på promenad ibland! Rufus har det ju bra i hundhimlen nu, men är saknad, förstår jag.
Asta säger
Ja, hans matte var jätteledsen. Han var inte så gammal heller. Sju år vilket inte är så mycket för en så liten hund.