Jag befinner mig på västkusten just nu. Jag har tagit mig lite ”egentid”, något som jag kan få ett jättestort behov av emellanåt. Verkar vara som att behovet oftast dyker upp på vårvintern. Då brukar jag åka någonstans alldeles ensam. Egentiden innebär att jag behöver möjlighet att göra precis vad jag själv vill. Vilket ibland kan vara att göra ingenting. För några år sedan åkte jag till Paris och senast var det till London. Och den här gången är det alltså till Västkusten. Jag ska berätta om var lite senare.
Igår hade jag otroligt fint väder och jag travade runt lite. Bland annat på klipporna.
Och nedanför klipporna.
När jag gick där bland klipporna så kom jag att tänka på mamma. Mamma älskade stenar. Fina stenar. Underliga stenar. Ofta när vi var ute och gick så kunde hon luta sig ner och plocka upp en sten. Hon tittade på stenen och var den tillräckligt fin så hamnade den i hennes ficka. Hon hade nästan alltid en eller flera stenar i sina jackfickor.
Var jag ute och reste brukade jag ta med mig stenar hem till henne. Stenar som var lite annorlunda. Som gnistrade, kanske var det någon fossil i stenen och från Frankrike tog jag hem en sten som på något sätt hade smält ihop med en snäcka. Mycket bättre presenter kunde jag inte haft med mig. Vi brukade diskutera varför stenen såg ut som den gjorde. Var det kanske någon kristall i stenen? Eller var det lava? Eller var det ”kattguld” i den som gjorde att den gnistrade?
Jag gillar också stenar, men inte som mamma. Men jag gillar detaljer och ser ofta små fina eller underliga saker i naturen och i min omgivning. Ibland tänker jag att det är samma sinne som hos mamma såg stenar.
Kanske hon hade blivit geolog om hon hade haft möjlighet att få studera.
Lämna ett svar