I gömmorna

Eftersom vi skulle ha en hyresgäst så var vi tvungna att tömma lilla huset på personliga ägodelar. De flesta av dessa var i princip mammas. Jag gick inte igenom allt när vi tömde utan la ner saker i en låda för senare hantering.  I helgen satt jag och kikade igenom lådan. Mycket var bara att kasta, men jag hittade ett kuvert med fotografier. Då blev jag lite mjuk i hjärtat. En av bilderna var den här.

Den här bilden är över trettio år gammal. Här sitter mamma med sina kvarvarande syskon. Det är de fem som är längst fram i bilden. Mamma är den som sitter med handen för munnen och håller sig för skratt. Undrar vad det var som var så roligt?

Fotot är taget vid ”torpet”. Det gamla soldattorpet som mamma delvis är uppväxt i och som ligger i Åbo skärgård. När vi har pratat om det har vi alltid sagt ”torpet”. Tittar ni lite till höger så ser ni vattnet mellan träden. Det var alltid så mysigt att sitta där och titta ner på vattnet. Och att gå vägen och stigen ner till viken där det fanns en eka som var fritt fram att använda när vi var där. Jag vet inte om torpet längre finns i släktens ägo. Min ena kusin bodde i det senast jag hörde något, men det är flera år sedan nu och nu har jag inte längre någon kontakt med släkten i Finland. Kontakten försvann med mamma.

När de här bilderna togs var inte jag med, men min bror sitter i hammocken i gul tröja. Jag känner igen mig dock och jag kan längta lite efter att åka dit. Det var väldigt enkelt det där torpet. Den här bilden, som jag också hittade i kuvertet,  är från köket.

Strax till höger om det röda skåpet står en gasspis som mina släktingar satte in där. Lite i  kanten syns teglet på vedspisen, som var vad vi använde tills dess gasspisen kom dit. Där fanns inte någon el och inte något vatten. Min morbror byggde en sommarstuga strax bredvid (syns bakom snöbollsbusken på bilden) och efter det så drogs en sladd från hans hus in till torpet så att det fanns en taklampa som gick att tända och ett kylskåp. Innan dess använde vi fotogenlampa.Jag minns att jag gillade de där fotogenlamporna. Jag tyckte faktiskt att det luktade gott. Och ”kylskåpet” fanns under en lucka i golvet. Där var det utgrävt en liten källare direkt i jorden och där var det alltid svalt.

Jag hade inte heller så mycket emot att det inte fanns rinnande vatten. Vattnet vi tog upp från en källa var väldigt gott och det stod alltid en spann med färskt vatten i köket och ett mått som vi brukade dricka ur.

Det jag INTE gillade var utedasset. Jag avskydde det. Jag gillar fortfarande inte utedass.

Förutom köket fanns det bara ett rum till. Så var vi några stycken där var det bara att trängas. Men vi var ju där bara på sommaren så den mesta tiden brukade vi vara utomhus. Som på mammas bild här uppe.

Så det var alltså ett väldigt enkelt ställe, där min mormor bodde tills hon dog. Jag har alltid tyckt om att vara där, det är lugnt, nära vattnet och jag älskade att ro med ekan i viken. Jag hade inte något emot att det var enkelt, eller att där inte fanns rinnande vatten. Jag minns faktiskt bara lugnet.

Och när jag hittade de här bilderna saknade jag det lite. Lugnet och stillheten.