Det här med att lita på folk

Jag har skrivit om det tidigare, det här med att vi inte vågar lita på varandra längre. Att vi inte vågar hjälpa den som verkar behöva hjälp för att det finns vägpirater mm. Nu var jag med om det själv.

Häromdagen när jag var på väg hem från mossen så såg jag först en varningstriangel. Sedan såg jag en bil som kört ner i diket. Det såg inte så farligt ut, den hade förmodligen bara halkat ner på snön i ganska låg fart. Jag saktade in lite. Jag hade någon tanke att jag skulle stanna och fråga om de behövde hjälp. Jag hade till och med någon dum tanke om att jag kanske skulle kunna dra upp bilen från diket (dum därför att vår bil inte hade klarat av det).

När jag körde förbi såg jag att det satt fyra killar i bilen och ingen såg skadad ut. Då körde jag vidare. Och hade dåligt samvete för det. Efter en stund mötte jag en bärgningsbil, förmodligen på väg till diket.

Då tänkte jag igen. Det är faktiskt inte samma sak längre om någon kört i diket (OBS – nu pratar jag inte allvarlig olycka). Alla har en telefon idag. De ringer snabbt efter hjälp. Det är inte alltid så lätt för en annan, som ändå är en ganska stor tekniknörd för min ålder, att glömma hur tillgängliga alla är. Du står inte i skogen längre och hoppas att det ska komma en bil.  Du sitter inte kvar i bilen och  fryser och hoppas att någon ska se dig. Du ringer efter hjälp.

I bilen jag körde förbi satt fyra fullvuxna killar.  De hade minst fyra telefoner. De hade ringt efter hjälp.

Min slutsats. Det är inte bara som så att vi inte längre vågar hjälpa varandra. Det är faktiskt som så att vi inte behöver hjälp på samma sätt längre.