Att göra något jag längtat efter

Min fot börjar bli bättre. Jag har även följt råd och börjat använda stödstrumpor. Det känns inte så kul, men jag har börjat bli desperat och testar allt jag kan. Och ska jag vara ärlig så tycker jag att det verkar som att de hjälper. Jag har också konstaterat att stödstrumpor är inte vad de brukat vara. Eller i vart fall inte vad jag trott att de brukat vara. Nämligen att se förskräckligt fula ut. Nu för tiden finns det till exempel sådana här stödstrumpor.

Eller sådana här.

Fina mönster gör kanske inte strumporna bättre, men det gör att de i alla fall blir lite roligare att ta på sig.

Nåja, nu skulle jag inte ägna hela det här inlägget åt att promota strumpor utan berätta om det där jag längtat efter. Nämligen att gå rundan runt mossen. Något som jag brukade göra jätteofta innan jag fick först hälsporre och sedan inflammation i en sena. Men i onsdags så bestämde jag mig, nu ska jag ta mig dit. Jag tog på mig mina vandringskängor, dels för att få ett bra stöd för foten eftersom marken inte är den jämnaste på mossen och dessutom så är de vattentäta och eftersom det regnat en del så brukar delar av promenaden vara delvis under vatten. Så vandringskängor på, hundar i bilen och så iväg till mossen.

Och jisses vad det måste vara längesedan jag var där!! Ingenting var sig likt. De flesta sträckorna på mossen har sett ut så här.

Och jag och hundarna har älskat att gå på de där spångarna. Det har varit ett litet äventyr och jag har känt mig nära naturen.

Nu kunde jag gått där med finskorna, för nu ser det ut så här.

Det var något helt nytt. Du kan gå hela turen med barnvagn eller köra rullstol. Och visst det är ju jättebra. På sitt sätt. Men turen har blivit mycket tråkigare. Känns inte alls på samma sätt som att röra sig i naturen.

Den här biten brukade jag älska. Jag gillade att se den långa smala sträckan framför mig. Var liksom som ett litet äventyr som jag hade full koll på.

Nu ser den här sträckan ut så här.

Det är sträckan som syns strax bortom hundarna som tidigare var den långa smala spången. Numera är den säker och bred, ingen risk att delar av den ligger under vatten som det brukade vara förut när det regnat.

Slutet av turen var som den brukar vara, men den var bred redan innan.

Och den lilla tjärnen såg också ut som den brukar.

Även om det numera var uppsatt ett bord med bänkar på två sidor, förut fanns det bara en sittbänk där.

Förutom detta hade de också byggt en jättestor ny parkeringsplats. Och från den också byggt vägar som du kunde komma till mossen på. Som jag skrev ovan har detta gjort mossen lättillgänglig för alla. Men jag är lite egoistisk här och hade hellre haft den lite mera till mig själv. Jag har kunnat ha hundarna lösa där när det inte varit den varmaste säsongen för inte många ville gå där när vädret var dåligt. Mer än hundarna och jag. Nu är det inte något äventyr längre, det behövs inte några speciella skor. Till och med hundarna var nog lite besvikna för de travade in på de gamla spångarna på de ställen där de lämnat dem kvar. Även om det var länge sedan vi gick där så gick vi där så ofta att vägarna satt kvar i hundarnas hjärnor.  Vi får väl se när det börjar bli ännu sämre väder, som i november – december, då får vi åka dit i mörkret med pannlampan och se om vi kan få vara lite ensammare där.

Men trots allt så var det härligt att återigen kunna ta sig runt hela turen, plus den lilla extraturen som också finns där (som tack och lov inte var alls tillrättalagd utan likadan som den alltid varit)och även om det kändes lite i foten efteråt så var det inte alls som för bara några veckor sedan.

Lycka!